Det kanske inte var så bra iallafall...

Obs! Långt inlägg!

En del av er har säkert undrat varför vi inte har lagt upp några bilder som visar hur vi bor. En anledning till det är att vi (jag) inte riktigt kunnat känna att det vi har nu är något permanent, utan att vi säkert kommer att flytta inom kort. Och nu har vi tagit beslutet att faktiskt flytta. Här kommer förklaringen.

Vi hittade den här lägenheten ganska snabbt, och trots en hög hyra, så valde vi att flytta hit. Ett väldigt snabbt fattat beslut, delvis pådrivet av att vi inte hade något ställe att bo på. Lägenheten ligger ett kvarter från mitt jobb, och alldeles vid vattnet, i ett hus med concierge ("portvakt"), garage under huset och diverse bekvämligheter som kemtvättsservice och gym i byggnaden. Dessutom är lägenheten hur fin som helst, med mycket hög standard. Stora fönster, fräscha väggar och golv, granitbänkskivor, dubbel kyl och frys (med ismaskin), inbyggd micro, samt tvättmaskin, torktumlare och marmor i badrummet. Hur bra som helst. Enda nackdelen vi kan komma på är att den inte ligger längs en tunnelbanelinje, vilket inte är helt optimalt på helgkvällar (andra tider går det färja in till stan, alt. gratisbuss från mitt jobb).

Men...givetvis finns det ett men, annars hade vi ju inte velat flytta. Första natten var ju helt fruktansvärd, som vi redan skrivit om här i bloggen. Det är dock åtgärdat nu. Det återstår dock tre störmoment, som vi påtalat. Det ena är gymmet som ligger precis bredvid vår lägenhet. Ett gym ger upphov till en hel del ljud, framför allt om stora hantlar är inblandade, eller om någon bestämmer sig för att köra någon form av aerobicspass i rummet som gränsar till vår lägenhet. Med öppettider mellan 06.00 och 23.00, så kan ni ju tänka er hur kul det är att vakna i princip varje vardagsmorgon av att någon slänger hantlar i golvet. Nästa sak är en dörr rakt under vår lägenhet. Den är av typen skittung-metalldörr-som-lätt-klipper-av-fingrar-om-sådana-är-i-vägen. Den smäller alltså igen. Rejält. Och just den här dörren används väldigt frekvent av alla de hundägare som bor här och som rastar sina hundar typ dygnet runt. Så dunsar det inte från gymmet, så är det en dörr som smäller igen. Och om ingenting av det låter, så kan man alltid lyssna på det högfrekventa tjutet som sägs komma från vatten(?)-ledningarna i väggen. Det låter alltså hela tiden. På dagarna kan det vara ok, vi lyssnar mycket på musik för att slippa höra, men att försöka sova är en omöjlighet. Öronproppar är standard, men isolerar inte för smällar från gym och dörr.

Vi har givetvis talat med ledningen om det här, och att vi inte kan tolerera detta. Dörren har de försökt åtgärda genom att sätta någon form av list längs karmen och spänna någon fjäder. Detta har inte hjälpt. På gymmet har de tagit bort de tyngsta hantlarna. Det hjälper dock inte mot aerobicsutövande människor. Och tjutet från ledningarna kan de inte åtgärda, men alla fixarkillar som kommer hit kan höra det, så det är inget som vi inbillar oss. Vi har hört efter om de har något annat ledigt i huset, men det har de inte just nu. Dessutom säger de att de aldrig fått några klagomål om detta förut, vi är de första som klagat, vilket jag varit lite skeptisk till. Mycket riktigt, om man kollar runt lite på nätet, så hittar man bevis på att andra har varit i samma situation som oss, och därför flyttat.

Kruxet nu är att vi har skrivit på ett kontrakt för 13 månader och dessutom betalat en deposit som motsvarar en månadshyra. Häromdagen sa jag till han som är manager (nåja, han har väl två personer under sig, men här i USA kan de flesta kalla sig managers) att vi vill flytta, vi kan inte ha det så här. Vi måste få sova utan att bli väckta fem över sex på morgonen för att någon vill träna. Just nu väntar vi på besked om hur vi ska göra med kontraktet. Vi har börjat kolla efter något annat, och vet lite bättre nu än när vi först kom hit vilka områden som är intressanta för oss att bo i.

Eftersom vi vet att vi inte kommer att bli långvariga här, så är det svårt att slappna av när vi är hemma, det är ju liksom inte ett hem just nu, bara ett förvaringsställe till dess att vi flyttar härifrån. Den lägenhet vi hittade och jag var så lyrisk över, med sjöutsikt, gym i huset och en standard som motsvarar den svenska var alltså lite för bra för att vara sann. Förhoppningsvis blir denna historien kort, vi hittar något annat snabbt och kan flytta relativt fort efter det, och sedan få till ett hem som vi kan trivas i. Som tur är har Per fortfarande inte kommit igång med sitt jobb ännu, utan gör det mesta hemifrån, vilket gör att han har tid att leta på nätet och även åka och titta på lägenheter. Hade vi båda jobbat åtta timmar om dagen hade detta definitivt blivit en lång och jobbig process. Nu räcker det förhoppningsvis med jobbig.

Så...där har ni en lång statusuppdatering. Givetvis förväntar man sig vissa trubbel på vägen när man flyttar till ett annat land med allt vad det innebär, men man hade ju hoppats på att just boendet skulle lösas lite bättre än så här.

Detta inlägg kan säkert få er att tro att allt är bara skit, men så är det inte! Boston är jättebra! Vi är jättenöjda med våra nya jobb, och dessutom har vi ju hittat fina vänner i J & K, hos vilka vi (jag) bodde i nästan två veckor innan vi fick lägenheten.

Förhoppningsvis kan vi snart meddela er vår nya adress, men fram till dess (och även därefter, så klart) får ni som läser gärna ge er till känna genom att kommentera. Vi ser att vi har trafik till vår sida, så vi vet ju att folk läser, men vi är ju så nyfikna på vilka! Vi vill gärna ha rapporter hemifrån, och dessutom blir vi väldigt glada av kommentarer!

Kram på er!

/Piiha

Vad ska han heta?

Namn. Det kan vara en källa till diskussion och/eller höjda ögonbryn. Iallafall om man heter något så konstigt som Piiha-Lotta. Eller något så knasigt som Per. Iallafall här i USA. Som exempel: när man är på Starbucks så ska man inte bli förvånad om de efter att man beställt sitt kaffe frågar vad man heter. Första gången det hände mig blev jag lite förnärmad, svensk som man är, och tänkte att det ska väl du skita i. Men det finns en anledning till att de frågar, och det är helt enkelt för att hålla reda på beställningarna. Namnet skrivs på muggen, tillsammans med beställningen, och på så vis får alla det som de vill ha och blir glada och lyckliga på det där klämkäcka viset som man är här i USA.

Heter man Piiha så kan det bli lite vad som helst som skrivs på muggen. Första gången jag blev tillfrågad om mitt namn, var på ett hamburgerställe i Washington DC. Då blev det "Pea". Kul att heta Ärta, liksom. (Hade annars lätt kunnat bli "Pee", vilket hade varit ännu mindre kul.) Andra gången jag fick frågan hade jag laddat för den, och svarade Lotta. Då blev det "Loctor". Jaha. Nu förtiden går jag oftast under namnet Mia. Det funkar men är inte helt idiotsäkert.

Om man heter Per, däremot, då är det i princip bara höjda ögonbryn och frågande ansiktsuttryck som gäller när de undrar om namnet. Amerikaner kan inte ens uttala Per, det är som att de inte kan säga ä-ljudet. Därför har också Per börjat döpa om sig i dessa mindre formella sammanhang. Det kan bli Peter (inte helt klockrent), Pete (funkar ok) eller Pat (hur 17 kom han ens på det namnet?).

För skojs skull så började vi fundera på ett namn som Per kan anamma, bara för att underlätta livet lite. Jag googlade och hittade en lista på de vanligaste amerikanska mansnamnen, och började sålla. Och herregud, vilken diversitet det finns på namn här i världen. Vad säger ni till exempel om Porfirio, Raymundo eller Robt? Frågan kvarstår dock, vad ska han heta? Det ska helst börja på P, och ska kunna uttalas på engelska. Pedro? Percy? Prince?

Eld och is

I måndags var det Presidents' day här, vilket är en helgdag. Ursprungligen så firade man tydligen George Washingtons födelsedag, men numera är det en hyllning till USA:s alla presidenter. Vi firade på vårt sätt, nämligen genom att äta lunch på ett ställe som har blivit någon av en favorit, även om vi bara varit där två gånger. Stället heter Fire and Ice och har som koncept att man själv plockar fritt från olika sorters kött, hamburgare, seafood, pasta, nudlar och grönsaker. Man väljer sås och ev krydda och tar sedan maten till det stora stekbordet där kockarna står för tillagningen. Lunchen går på under $10, vilket är ett mycket bra pris! 

Poppis med stora bilar

Så här ser det ut i vårt garage. Frågan är om bilarna är stora eller parkeringsrutorna är för små. 

Turistande i närområdet

Nu när vi har bott in oss ett tag är det dags att börja undersöka närområdet. Förra helgen var en helg med fri lek, och då passade vi på att turista. Vi började på lördagen med att bestiga de 294 trappstegen upp i Bunker Hill Monument som ligger ett stenkast iväg, mitt i Charlestown. Ungefär så här högt var det.

Här i Navy Yard där vi bor, finns också ett gammalt skepp; ett populärt turistmål eftersom den är ett delmål på Freedom trail, en vandringstur förbi historiska platser i Boston. 215 år gammal och flyter fortfarande! Kanonerna kanske inte har så mycket att hämta mot dagens missiler, men vi var förbi på Presidents' day och kan intyga att de dundrar på rejält fortfarande.

Och här ligger förresten Bunker Hill Monument i förhållande till hamnen. Båten har simmat ur bild, den ligger precis till höger.

På måndagen (som var helgdag) turistade vi vidare, men då i Downtown Boston. Vi åkte upp i Custom House Tower, som bjöd på finfin utsikt från sitt Observation deck på 26:e våningen. Pilen visar var vi bor, om ni skulle ha vägarna förbi. Åt andra hållet hittade vi en trädgård, högst uppe på ett tak. Det är väl så man får göra i stan när man inte har plats för trädgård på marknivå.

Custom House tjänstgör numera som hotell. På 24:e våningen, just bakom tornklockans urverk hittade vi en loungeavdelning med tillhörande "bibliotek". Och vad hittade vi där, om inte svensk kvalitetslitteratur?! 

Vardagskul

Efter en lång shoppingtur är det viktigt att man äter ordentligt. Vi stannade till på Olive Garden, som är en restaurangkedja med italiensk inriktning. Ryktena säger att den inte ska vara speciellt bra, men det tycker nog inte amerikanerna, för parkeringarna utanför dessa restauranger är alltid fulla när man åker förbi. Hursomhelst, så var detta valet för kvällen. En tvårätters meny för typ $13 är helt ok. Till förrätt ville jag ha en sallad, och detta var vad jag fick in. Jag var tvungen att fråga om allt var bara till mig. Javisst! Och så här glad kan man bli för lite sallad!

Nu börjar det dra ihop sig till St Patrick's day, som firas av någon anledning någon gång i mars. Temat är grönt, och har man tråkigt när man är och veckohandlar kan man alltid liva upp stämningen med lite gröna partyattiraljer. Observera att till och med jackan är färgmatchad!

Bottennapp i Kaffe-jakten

Ibland vill man ju vidga sina vyer litegrann, och testa om det finns något annat (bättre?) alternativ till en Grande-Skinny-No foam-Extra hot-Latte från Starbucks... så efter att ha lämnat tillbaka hyrbilen idag gick jag in och köpte en kaffe på Dunkin Donuts. Tänkte att det kan vara bra tillfälle att testa eftersom jag passerade ett på vägen hem.

Utan tvekan det vidrigaste, rävigaste kaffet jag druckit här hittills! Hoppas det aldrig går så långt att man vänjer sig vid sånt här.

Svenskt på Ikea!

Ikea är bra när man vill ha något svenskt som kan vara svårt att få tag på här i Boston. Köttbullar, potatismos och en semla till kaffet!

Röstcoach, tumme upp eller ner?

Vi är ju numera rätt väl bekant med både Agneta i GPSen och Siri i Iphonen. Men vad heter hon i Runkeeper-appen? Hon är lite stressande.
Jag var ute och sprang igår, och jag tänkte inte springa på tid eller så, men var 5e minut så får man veta i hörlurarna vilken fart man håller. Då blir det ju ändå att man försöker springa snabbare och snabbare för varje mellantid. Till slut är man supertrött och supersvettig. Men man blir bättre, va? Övning ger färdighet. Och helt färdig blir jag också.

Nån lagsport man kan börja träna här?

Här i Boston finns det, som många vet, ett antal topplag i de största sporterna.Hockeyn är ju populär i och med att Bruins vann förra året. Amerikansk fotboll är ju stort så klart, nationalsporten, ju. Patriots spelade ju i Super Bowl i år. Och baseboll. Säsongen har ju inte börjat ännu, men mycket i tidningarna handlar om Red Sox och deras upplägg inför säsongsstarten. Basket är kanske inte lika poppis, mycket för att det inte går så bra för Celtics. Men det är ju mycket buzz kring basket generellt i USA.

Men då undrar ni säkert, precis som jag gjort; hur är det med innebandy?
Njae... jag har inte riktigt hittat nån som spelar det. Kanske man kan starta upp nåt här, och dominera totalt!? Eller så måste jag hitta nåt annat att träna här...

Vad tror ni om Tazerball? En annan amerikansk sport på stor frammarsch. Som fotboll, som man är van vid hemifrån, fast med en liten twist. Lite extra spänning (i bokstavlig bemärkelse). Ta en titt här: http://utblive.com/

En lördagsburgare

Igår gick vi till en lokal pub här i Charlestown för att äta god lördagsmiddag, hamburgare (Piihas favoriträtt)! Just den är puben är lite omtalad och omskriven. Och, ja, har man hällt upp öl i 230+ år så måste man göra nånting rätt (misstanke dock att bartendern har bytts ut några gånger sedan dess, dock). Redan president Washington var tydligen här och släckte törsten. Vet dock inte hur länge de serverat burgare, men den var hyfsat schysst. Ingen toppträff riktigt tyckte jag, men Piiha gillade sin (men hon gillar ju alla hamburgare, förutom donkens mfl skräpmat).

I bakgrunden ser ni Bunker Hill-monumentet. Vi var lite turistiga av oss tidigare under dagen och klättrade högst upp i den (294 trappsteg). Bra utsikt och bra tillfälle att få en överblick över stan.

Bil med extra allt

När jag satt och drömde mig bort bland alla bilannonser i tidningen (vi har fastnat lite grann för Boston Globe) såg jag denna annons för en Buick.

Okej att den är billig, men kolla in utrustningslistan. Svårt att inte vara ironisk mot amerikanska bilindustrin. Det är som att den verkligen har allt:

- AM/FM radio, till och med CD-spelare!

- strålkastare som även kan vara påslagna på dagen!

- DUBBLA krockkuddar.

- uppvärmd bakruta

- mugghållare och MER!

Snacka om topputrustad!

....suck.

Puh! Jobbigt.

Idag drog jag iväg ut på den första löparrundan på evigheter. Jag prövade en kortis-runda runt i kvarteren här i närheten för ett tag sedan, men det känns inte som den räknas.
Jag använder mig numera av runkeeper-appen för att logga löpningen, intresserad kan ta en titt här: Pers runkeeper.
Idag tänkte jag att jag som startpass och värdemätare kunde ta en 10km runda och köra i sub-5 tempo. Brukade ju gå rätt okej förut. Klarade det inte riktigt idag, för... Gu va jobbigt det va! Kan det ha något att göra med att jag inte längre kör 4*innebandy/vecka utan numera istället beställer storlek 'Grande' på kaffet och mest skruvar ihop möbler på kvällarna, och bara kör halvhjärtade pass på crosstrainer på gymmet (blir distraherad av sport- och matprogrammen på storbilds-TVn)?

På kontoret...

Schysst att man jobbar med IT. Då kan man sitta lite överallt och ändå arbeta. Det här är mitt kontor för dagen...

Storstadstrafik

Och så var det ju det där med trafiken och att köra bil...vi har ju inte köpt någon bil ännu, eftersom vi fortfarande är ägare till bil hemma i Sverige (någon som vill köpa en prima Volvo S60? Special price, only for you!), så vi har en hyrbil istället. Mycket praktiskt, bortsett från att även hyrbilar kan få punka då...Vår Nissan Altima har vi lämnat tillbaka och numera kör vi en Ford Focus 2012, för de som är intresserade (alltså inte jag). Dessutom är vi (Piiha) så förbaskat snåla att vi inte vill betala för en extra förare ($10 per dag, så pengarna tickar iväg snabbt), så Per är chaufför hela tiden. Till sin hjälp har han inte mindre än två gps:er (en vanlig och så iphonen). Dessutom har han två farthållare, en automatisk och en manuell. Den ena går inte att stänga av, men den kan även varna för andra faror, såsom stoppskyltar och annan trafik. Dessutom är den lite mera tjatig än den andra, och kan till och med bli lite aggressiv ibland, om instruktionerna inte följs.

Det där med gps, förresten, det kan ju vara lite kul. Vi har ju vår gps med oss från Sverige, inställd på Ingrid, eller Svea, eller vad nu tanten kan heta. Det visade sig att hon inte var så bra på engelska, så när vi skulle navigera oss runt så kunde vi inte fatta vad hon sa. Inte hon heller, tydligen, eftersom hon istället började bokstavera vart vi skulle ("kör S-O-U-T-H"). Efter att tag kom vi på att man kan byta tant, så då bytte vi till en engelsktalande istället, från Storbritannien. Hon är inte heller så bra på engelska, men nu fattar vi iallafall när vi ska svänga (nåja, godtyckligt åtminstone).

Hursomhelst...

En dag var vi ute och körde. Kaffe är ju gott, så Starbucks knappades in på gps:en. Den tog oss hit...



Och hur 17 ska man köra här? Sväng vänster - vilket vänster? Och om man kommer hemifrån och ska till Starbucks, så ingår det dessutom en U-sväng, så korsningen kan ju inte vara helt genomtänkt. Alla anslutningsvägar (och vägar mitt i korsningen) har individuella trafikljus. Dessutom har det, alla gånger vi kört förbi här, varit bilar precis överallt. Vem ritade den här korsningen egentligen, en prao-elev? Nej, gör om, gör rätt, vägplanerarna i USA...

Äntligen!

Så där ja!
Efter många diskussioner och några övertalnings-/förklaringssamtal så har jag äntligen fått en mobiltelefon. Eftersom jag inte ville ha standardbusinesstelefonen (Blackberry, har haft sån, vill inte ha sån igen), så krävdes det en liten extra "godkännandeprocess" (via CIO och allihopa). Till slut fick jag iallafall en Iphone.

Efter att Piiha fick krypa till korset ("Nä. Våga vägra iphone!") och uppgradera sig från sin tidigare mobiltelefon (Snäcktelefon. Finns det nån överhuvudtaget där ute som har en sån fortfarande?) så har också hon en Iphone numera.

Så numera är vi verkligen nere i Mac-träsket, uppkopplade med Mac-grejer fullt ut här hemma nu. Inte så illa faktiskt.

Här ser ni min nya kompletta 'jobbutrustning'. Notera att passerkortet inte har en enda antydan till nåt 'CSC' på sig. Och enda skylten som står vid entrén till kontoret är en stor IBM-skylt. Konkurrent eller partner? Jaja, vi jobbar med data, inte reklam.

Jo, bacon är ju gott, men liksom... varför?

Slötittade på TV när jag körde på crosstrainern på gymmet idag. Mitt bland ekonominyheterna så började de prata om den nya grejen som de har på 'Jack in the box': bacon-milkshake!

Only in USA!

Äventyr på motorvägen

Vår handlingsrunda fick lite mer äventyrskaraktär än planerat...punka på motorvägen! Ajajaj...mörkt, sexfilig motorväg (tre på varje håll) och punktering är ingen bra kombination. Men hallå, vi är ju svenskar, så vad gör man? Fixar själv, givetvis! Och här kommer en lång lista på "vilken tur att..."

...vi valde att äta middag istället för en snabb kaffe på Starbucks innan vi åkte hem
...vi var klädda i varma jackor istället för dunväst som vi båda, oberoende av varandra, tänkte ta innan vi åkte iväg
...Piiha spontanshoppade en telefon i lördags
...vi har internet i telefonen så att vi kunde ladda hem en app så att telefonen kunde funka som ficklampa
...det var däcket på passagerarsidan som var platt, så att man kunde ha bilen som skydd mot resten av trafiken
...det FANNS reservdäck, verktyg och domkraft i hyrbilen

Men vilken otur att...
...det var mörkt
...massor av trafik
...domkraften som fanns i bilen var skitdålig
...likaså hylsnyckeln
...bultarna satt som fastgjutna

...så...vi fick ge upp och ringa nödnumret på uthyrningspapprena som vi som tur väl var hade sparat i bilen. Och då var det ju återigen tur att vi hade både gps och mobil för att kunna lokalisera oss. "Hjälp kommer inom en timma", jaha, det är väl bara att vänta. Efter ett tag ringde de tillbaka från hjälporganisationen för att försäkra sig om var vi stod. Dessutom undrade han om vi stod säkert där vi stod.
Piiha: "Ja, vi står ju här på motorvägen, och det är ganska mycket trafik. Men vi står ju på vägrenen, så det är nog ingen fara."
Hjälpkillen: "Vill ni att jag ringer polisen?"
Piiha: "Polisen? Nej, det tror jag inte."
Sufflörsnack till Per: "Per, ska de ringa polisen?"
Per: "?"
Piiha: "Nej, jag tror inte det behövs. Brukar man det?"
Hjälpkillen: "Ja, det gör ni ju som ni vill, men det kan man göra."
Piiha tänker...Polisen = blåljus = det kan ju bli lite spännande...
Piiha "Ja, men gör det då, det blir bra!"

Så där stod vi, på motorvägen, med punka, väntandes på polis och bärgare. Väntan blev dock inte så lång som vi trodde. Efter 45 minuter hade hjälp kommit, däcket var bytt och vi var på väg igen. Och den där polisbilen, den såg vi inte röken av...

Note to self: ha roadside assistance i bilförsäkringen den dagen det blir aktuellt.

Visuell uppdatering

Efter att ha slutat tidigt idag, så sitter jag nu hemma och väntar på att Piiha också ska komma hem. Under tiden ska jag försöka lägga in lite bilder här på bloggen. Det har ju varit lite dåligt med det hittills...

Det blev ett rejält antal kartonger efter första IKEA-besöket. Tack för hemkörningsservicen! Behövde inte bära in en enda kartong i lägenheten.
Här är ett förevigande av en stor milstolpe, vår första hemlagade middag i lägenheten. Efterlängtat!
Vi tog en liten kort promenad i kvarteret. Rätt tydligt att det är ett hamnområde med massa gammal skepparhistoria. Om vi använder den här storleken på grejerna så borde inte isen kunna slita våra dobbar i Njalla. Eller vad tror du, Janne?
En väntad sak här var ju att det inte går att få tag i nåt vettigt bröd. Vilket ju är en stor anledning till att vi har Sture med oss. Efter att under lång tid fått leva på amerikanskt luft-bröd, så tog Piiha tag i det och bakade favoriten Hurtbulle. Eftersom en hel del ingredienser saknades i vårt fortfarande begränsade kylskåp/skafferi blev det lite improvisation och vi-får-se-hur-det-går-bakning. Limpan jäste inte speciellt mycket, eller rättare sagt inte alls. (Precis som på fiskefoton, har vi rekvisita med i bilden för att ni ska få en skalenlig uppfattning)

Summering av Pers första arbetsvecka

Så där. Dags att summera lite av de jag lyckats ta mig igenom under min första vecka på jobbet.

Fick en ny laptop direkt på måndagen. Finfin! Sedan skulle jag göra alla inställningar med mailprogrammet. Då visade det sig att jag borde haft med mig massa filer från min förra dator. Det var det ingen som sa något om förut... den är ju efterskänkt och kvarlämnad till bättre behövande i Linköping. Sedan har jag varit tvungen att uppdatera min "globala profil" på jobbet. Supersmidigt, eller hur? Man ändrar bara lite uppgifter på en webbsida, så skiter sig alla program och alla inlogg till alla jobbsidor. Kombinationen av det här har gjort att jag inte har någon fungerande jobbmail för tillfället. Gilla Lotus Notes! Eller hur, Micke?

Annars försöker jag vänja magen vid kontorets automatkaffe. Bönerna och maskinen är från Starbucks, så det är ett plus. Men det är ju riktigt långt ifrån det där goda kokkaffet som man dricker i skogen under älgjakten. Sånt där riktigt räser-kaffe. Här är det mera som en lite grövre variant på te. (Piiha gjorde en klassiker på flyget hit. Påpekade till flygvärdinnan att hon beställde kaffe, inte te. "Ja men, det där ÄR kaffe." fick hon till svar. Aha...)

Sedan är det ju det här med hur jag bäst tar mig till och från jobbet varje dag. För att åka kollektivt måste jag ta buss, sedan pendeltåg, sedan buss igen och sedan gå i 5 min. Inget bra alternativ. Så jag har kört bil. Jag måste bara hitta vilken väg som går snabbast och har minst med bilköer. Verkar kunna ta allt mellan 25-55 min... Men jag kanske inte kommer vara på kontoret i Waltham så ofta, vi får se.

Påsar!

Dagens likes och dislikes handlar om påsar, vilket kan vara ett riktigt intressant ämne, eller hur?

När man handlar matvaror här, så packar man ju inte påsarna själv, det gör kassören (och en till person som har som enda arbetsuppgift att packa ner maten i påsar). Och som de packar sedan...ojojoj! Handla tio varor och du kommer från affären med tre påsar. Minst. Och eftersom påsarna är av så dålig kvalitet, så packar de givetvis i dubbla påsar(det verkar billigare än att fixa ordentligare påsar), vilket innebär att minsta komplementhandling (till ordinarie veckohandlingen) man gör, så konsumeras ca 6 plastpåsar. Som den miljömänniska man ändå försöker vara, så gillas detta givetvis inte. Måste dock tillägga att man får rabatt om man har med sig egna påsar till affären! Visserligen bara 5 cent per påse, men ändå. Då helt plötsligt är de miljömedvetna.

Så dagens dislike är plastpåsarna i mataffären. Och förresten...vi skulle köpa soppåsar, och de visade sig vara av samma skräpiga kvalitet de också...finns det några bra plastpåsar här?

Dagens like är de vanliga plastpåsarna (alltså motsvarande tvåliterspåsar osv, som man förvarar mat i). De är jättebra, eftersom standard verkar vara att de har en sådan där smart stängningsmekanism (zip?) så att man inte behöver använda klämmor eller knut för att försluta dem. Vissa sorters bröd och påläggsskinka är förpackade i sådana påsar. Himla fiffigt, eller hur?

Beslut, beslut, beslut

Tre Ikea-besök sedan i onsdags; förhoppningsvis behöver vi inte åka dit igen på ett tag. Ikea är bra och billigt, och så kan man ju äta mat som åtminstone har lite svensk touch (panerad fisk i onsdags, kyckling i torsdags och köttbullar idag), men nu är vi ganska less. Och gissa om det är många beslut som har tagits de senaste dagarna, vissa roligare än andra; allt ifrån vilka sängkläder vi ska köpa (lite roligt), till vilka besticklådor vi ska ha (inte roligt). Till sist står besluten en upp i halsen och man tar första bästa godtyckliga när man går förbi varuhyllan. Nu tror jag att vi har gjort alla inköp för att skapa ett hem med möbler, husgeråd och andra inventarier.

Vi har också tagit ett steg närmare vardagen i och med att vi har skaffat kundkort i mataffären.

I går gjorde vi ordentlig research om pendlingstiden till respektive jobb. Resultat? Piiha: 90 sekunder. Per: 30 min om han har tur med trafiken.

Per förbereder sig för sin första dag på jobbet genom att inviga strykbräda och strykjärn, samtidigt som han firar sista lediga dagen med ett glas vin. Frågan är bara om det är någon bra kombo; skjortorna verkar fortfarande vara skrynkliga när han är klar.