Hollywood-action

De första meddelandena som skickades ut.

Några meddelanden till. och så höll det på...

Har ni någon gång vaknat på morgonen och tänkt att det känns precis som i en film? Precis så var det i fredags. Jag väcktes flera gånger under natten mellan torsdag och fredag av att telefonen blippade till av inkommande sms. Det var emergency alerts från Harvard, och trots att jag läste dem så var jag inte vaken nog att fatta vad det handlade om, utan sov vidare. På morgonen när tankarna var lite klarare, och vi såg nyheterna, så fattade vi vad det var som var på gång. Ett dramatiskt händelseförlopp hade utspelat sig under natten, men nu verkade det som att de var de där bombarna hack i häl. Och under tv-bilden rullade en textremsa med information om vilka lärosäten som var stängda.

Väl på jobbet möttes jag av låsta dörrar och en polis som släppte in mig genom en sidodörr efter att jag legitimerat mig. Och efter en halvtimma kom mailen som förklarade att nu hade "stay in shelter"-restriktionerna trätt i kraft, och att alla som var på jobbet skulle stanna där, och alla som var hemma skulle stanna där.

Det var inte många som dök upp på jobbet den dagen, men några få som vanligtvis tar bilen dit hade hunnit in innan förhållningsordern hade kommit. Vid fyratiden hävdes restriktionerna och vi fick gå hem lagom tills arbetsdagen var slut. Senare på kvällen, på bästa sändningstid, så kunde vi följa polisjakten på tv, med polisradion via internet i bakgrunden istället för nyhetsuppläsarna på tv. Och det var precis som i en film. När de äntligen fått tag i den andra av de misstänkta gick det en glädjevåg genom stan.

Sista meddelandet.

Det är svårt att förstå omfattningen av de åtgärder som vidtogs för att underlätta för polisen att få tag i marathon-bombarna, men i princip så stängde man ner hela stan med omgivande förorter (lock down). All kollektivtrafik stod stilla, Amtrak-tåget till NY stod stilla, alla dörrar var låsta och invånarna ombads hålla sig inne.

Idag, mer än en vecka efter Boston Marathon, så är platsen för explosionerna fortfarande avstängd (ett stort område som täcker en massa kvarter, inklusive torget som ligger i närheten), men de jobbar på att försöka öppna upp så fort som möjligt. Man har startat upp en fond (One fund) för att samla in pengar till de skadade (för att täcka sjukvårdskostnader, bla), och de får in pengar från alla håll. 24 timmar efter att fonden startades så hade de samlat in $6 miljoner. I torsdags hade de redan passerat $10 miljoner.

Nyheterna domineras fortfarande av uppdateringar om allt som har hänt, men nu är det givetvis fokus på efterföljderna, förhör, polisutredningar och åtal. 


Vi själva fokuserar på att våren är här (inte just idag, dock), väntar på varmare temperaturer och ser fram emot ännu ett svenskbesök nästa vecka.

Uppdatering tisdag kväll:
Senaste nyheterna om One fund säger att de samlat in $20 miljoner första veckan.
Boylston Street börjar öppnas igen. Affärs- och restaurangägare och bofasta har fått tillträde. De berättar att på restaurangerna står maten och disken kvar på borden, och musiken står på. Nu börjar saneringen...

Tre dagar senare

Idag är det tre dagar sedan explosionerna vid målgången på Boston Marathon skedde (det är fortfarande torsdag här). Livet går vidare, men lite förändrat. Man är liksom omruskad och nedsatt på jorden igen, med en insikt om hur skört allt är och hur lätt det är för andra människor att förstöra om de vill. Och så blir jag ideligen påmind av mina egna tankar "tänk om"... 

I måndags var Per och tittade på marathonet, och jag jobbade. Vid kvart över tre får jag ett sms: "Kolla vad som hänt i stan." Jag kollar tunnelbanans hemsida, där det står att det är någon form av polisiär aktivitet, men inget mera. Följer en länk och möts av informationen att det har skett två explosioner vid målgången. Folk är skadade. Allvarligt. Och minst två döda. Svarar Per fortfortfort: "Explosioner i stan. Ta inte tunnelbanan!". Försöker ringa men får inte fatt i honom. Signalerna går inte ens fram. Får meddelanden från vänner som undrar om jag hört ifrån Per, och försöker få tag på honom igen. Inget svar. Följer händelseutvecklingen på nätet och blir alltmer förskräckt. Men efter länge så kan jag äntligen se på telefonen att den lilla plutten på kartan som är Per åtminstone rör sig i riktning hemåt. Ett snabbt telefonsamtal hem till Sverige för att meddela att vi är ok, om det skulle vara så att det som hänt kommer på kvällsnyheterna och någon vi känner tittar. Allt är ok. Men tänk om Per hade stått vid målet just när det hade hänt. Tänk om vi båda hade varit där. Tänk om...

Nyheterna handlar fortfarande till 90% om det som hände i måndags och på riktigt amerikanskt vis så är det filmsekvenser och bilder som visas igen och igen och igen. Presidenten har besökt Boston, och i tidningarna kan man se annonser/reklam liknande den ovan och den här inunder. Allt är som vanligt, fastän allt är helt förändrat. Terrorattentat på så nära håll. Tänk om vi varit där...

Från Metro.

"Det finns alltid nånting man kan fira", del 10

Patriots' day, Maraton-måndag och deklarationsdag!

I Massachusetts och Maine firas idag Patriots' day till minne av Slaget vid Lexington och Concord, som var de första slagen i Amerikanska frihetskriget. Kriget stod från början mellan Storbritannien och tretton brittiska kolonier i Nordamerika men ledde så småningom till att USA blev självständigt. 

Traditionellt är det denna måndagen då Boston Marathon går av stapeln, och därför kallas dagen även för Marathon-Monday. I år är det nr 117 i ordningen som springs och är världens äldsta årliga stadsmaraton. När det började 1897, så var det 18 deltagare, förra året var det typ 26 000. 1996 slog det rekord som världens största också, med över 37 000 startande. 

Förra året var vi ute och tittade, och konstaterade att det var skitvarmt, med dryga 30°. I år nöjer vi oss med kyliga 10°. Våren och sommaren är sena i år...

Och, som om två orsaker till firande inte vore nog, så är det idag också sista dagen för att lämna in sin amerikanska deklaration! Jag fullkomligt avskyr allt vad byråkrati heter, och ni kan bara ana vilka fula ord jag har låtit slippa ur mig under det här. Till skillnad från i Sverige, där deklarationen tar 30 sekunder, ett SMS och sedan är det klart, så får man här fylla i allt själv. För att göra en lång historia kort, så gick det ungefär så här:

Loggar in på programmet från arbetsgivaren. 

Fyller i tusen miljarder uppgifter. När kom du till USA? Har du varit borta under året? När åkte du då? När kom du tillbaka? etc

Svär lite för att man inte förstår frågorna. 

Och hur menar ni nu?

Chansar. 

Fyller i några uppgifter till. 

Svarar på några frågor.

Och sen kommer man till en sida där man får sina blanketter. 

Man sparar. Öppnar. Och ser att det är TOMMA blanketter. Så allt man har fyllt i och svarat på i programmet har varit i onödan, för nu MÅSTE MAN GÖRA ALLT IGEN MEN FÖR HAND! 

Sen svär man en lång ramsa och välsignar Sverige för att de har ett deklarationssystem som är anpassat för 2013.

Skriver ut blanketterna på jobbet.

Fortsätter kvällen efter. 

Försöker fylla i blanketterna för hand. MED SVART PENNA, MYCKET VIKTIGT!

Ger upp efter första sidan. 

Testar ett annat program. 

Fyller i tusen miljarder uppgifter till. 

Konstaterar halvvägs att man inte kan använda det programmet, eftersom det förutsätter att man bott i USA HELA taxeringsåret och att man dessutom är bofast. Jag räknas inte som någotdera.

Svär lite till.

Fortsätter nästa dag. 

Inser att man behöver några blanketter till. 

Etc...

Till sist, efter många timmar och med ett hår som blivit grått och en tunga som borde vara svart inser man att de där blanketterna som var tomma är tomma för att man suttit vid en mac-dator. Drar över dem till en PC...tadaa! Ifyllda blanketter!

Och sen svär man en ramsa till när man inser att det var bara den federala deklarationen. Nu ska man göra den för delstaten också. 

Och så vidare till sent fredag eftermiddag...Nu är det ett helt år tills nästa gång! 

Och hur firar vi då detta? Som vanligt med helgdagar i det här landet så är det lite godtyckligt med ledigheten...skolorna är tydligen stängda, så det räknas som en långhelg, men det är inte röd dag i almanackan, och varken Per eller jag är lediga. På mitt jobb var det dock många som saknades, och så vitt jag vet så sitter Per INTE vid sin dator och jobbar. Men, vad vet jag, han kanske tänker på jobbet när han står där ute och tittar på de som springer Maraton?

En ledig dag

Ibland så lyckas vi städa undan alla saker på att-göra-listan och upptäcker att vi har en dag när vi bara kan slappa och ta det lugnt. Då är det bara att ladda in film på paddan och bärbara datorn, fluffa upp kuddarna i soffan, bära in täcket från sängen, och man är redo för mys!

Pokerkväll

Äntligen fick jag användning för pokerväskan som jag släpat med mig ända hit! Har länge försökt skrapa ihop lite spelare så att man kan få köra lite i Live poker (och inte bara med låtsaspengar på paddan, jo har försökt tjuvträna lite). Till slut blev det faktiskt av och några kom på besök hem till oss så vi kunde köra lite Texas Hold-Em.

Självklart var det Johan som drog hem hela potten. Svårt att vinna mot någon som är sån där riktig kortspelsräv och har värsta bra minnet och som alltså räknar kort. Sånt blev man väl skjuten för i vilda västerna, va? Nåja, vi tar det med ro här borta i lugna östern. Bara fösa över pengahögen och gratulera.

Tidigare på kvällen. Fortfarande med gott hopp.
"En hand med potential" var kvällens mantra.

Ekorrhjulet

Japp, så är det! Vi har fastnat i det däringa hjulet och blivit sååå tråkiga att vi inte ens kan uppdatera bloggen. Ni vet, man stiger upp, man går till jobbet, man kommer hem, man tränar (lite), slöar lite, käkar lite middag och sen går man och lägger sig. Och mer än hälften av ens vakna tid spenderas med en skärm framför ögonen, antingen datorn på jobbet, telefonen (internet tar ju liksom aldrig slut) eller paddan. Skrämmande faktiskt, får bli skärpning på den fronten. Men märk väl att jag inte nämnde TV:n i uppräkningen av skärmar vi tittar på, för framför den spenderas så gott som ingen tid alls. Nog för att vi har ganska många kanaler, men de visar ju bara skräp. Är det inte kändisar som ska hoppa simhopp (typ som Let's dance, fast med simhopp istället), så är det någon dålig komedi (som dock en av personerna i det Jannokska hushållet uppskattar) eller sån där sälj-TV där de ska kränga billiga diamanter av dålig kvalitet, en revolutionerande golvmopp, en fullkomligt fantastisk grunka man bara måste ha när man gör pyssel, eller något annat man bara inte kan leva utan och som man faktiskt inte hade en aning om förut. För det finns faktiskt en TV-shop-kanal. Faktiskt. 

Men vi har faktiskt hittat ett substitut för På spåret som vi brukade titta på innan (tacka vet jag Svt-play), och det är Veckans brott med allas vår idol Leif GW Persson. GW kan ju göra vilket tv-program som helst sevärt, men det här är faktiskt ganska intressant. Hans uttryck, hans uppsyn och hela hans sätt att vara är ju helt obetalbart!

Och medan vi har fullt upp med att snurra i hjulen, så är faktiskt våren på gång här, äntligen! Så här såg det ut när jag gick hem tidigare i veckan. 

Taget av mästerfotografen själv. Japp, det är jag som är skuggan nere till höger!

Det finns hopp om varmare årstider! Vid samma tid förra året hade vi ju redan fått uppleva en hel vecka med 30 grader, men i år verkar det göra lite ondare när knopparna ska brista. Och det är ju typiskt att våren låter vänta på sig när jag det här året hade förväntat mig försommarvärme lagom till vårt första besök för året. Vännerna (f.d. doktorandkollega och bihandledare) Åsa och Agneta från Linköping sammanstrålade så fint här i Boston när Agneta var på väg hem från Chicago-konferens och Åsa kom till Boston på jobbrelaterad resa. Hur perfekt var inte det? Och som så goda gäster man bara kan vara, så var resväskorna fyllda med Zoégas-kaffe när de kom hit, så nu har vi ett kaffeförråd som räcker ett tag. Dessutom fick vi bästa uppdateringen om hur det egentligen går för kungafamiljen och en radda kända och okända kändisar, så nu har vi full koll igen.

Är verkligen allt som står i den här tidningen på sant? Ibland undrar
jag om det inte är "En dingding värld" som bara har fått nytt namn...

Inför det här besöket hade vi inte planerat in något musem eller annan sightseeing, för det enda som stod på önskelistan var shopping och god mat, så så fick det bli. En sväng till en outlet var ju därför givet, och här nedan ser ni resultatet. 

Dagens shoppingskörd. Fyllde upp HELA kofferten i bilen. Och vi har inte någon liten bil. 

Jag tror att det spenderades pengar i samma storleksordning som ett mindre lands BNP under en eftermiddag på outleten. Men ni ska veta att det var effektivitet som gällde! Inget velande fram och tillbaka, här visste man vad som skulle handlas och var. Och för att inte tala om de speciella skomåttbanden som givetvis var medtagna (hur ska man annars veta att skorna kommer att passa barnen där hemma?). Hahaha, jag tycker det är lika fascinerande varje gång! 

Och hur gick det med maten då? Givetvis hade vi tid till det också (man kan ju inte shoppa hela tiden!). Fördrinkar på Top of the Hub (kom hit och hälsa på så tar vi dit er också!) och mat på den seafood-restaurang som fått vårt bästa betyg hittills här i Boston (Legal Seafood; 4 hummerklor av 5). 

Drinkar med finfin utsikt. Undra just om fotografen var lite suddig?

God mat på Legal!

Är man i Boston ska man äta hummer! Haklappen ingår!

Och förutom shopping, god mat och gott vin så blev det givetvis sena kvällar med massor av prat (och prat, och prat, och prat). Och så fort man vaknade på morgonen så var det igång igen. Per var helt förundrad: "Hur 17 kan man ha så mycket att snacka om? Och så länge?". 

Efter en lagom slapp bilpromenad så var det dags för Agneta att åka hem, vilket gjorde att hon tyvärr missade inledningen på restaurang-veckan. Men vi gjorde som vi gjorde förra året ("Same procedure as last year"; kollade på restaurangrecensionerna på nätet, sorterade fram de dyraste ställena och bokade bord på de som hade fått bäst recensioner. Först ut i år blev ett ställe som beskrevs som fusion-eclectic. Är det någon som vet vad det betyder så kan ni ju höra av er. 

Hippa och trendiga på en inne-restaurang.

Det var tydligen ett väldigt hippt och väldigt trendigt ställe, men inte något som hamnade på vår lista Restauranger-vi-måste-gå-till-igen. Men maten var ju god, speciellt efterrätten. 

Kokospannacotta med jordgubbsglass. Smaskens!

Bara några dagar efter att Agneta och Åsa åkt hem, så var det dags för nästa gäng att komma hit. Kusin Lone, Niklas och Lasse kom från Köpenhamn (och Jokkmokk!) och givetvis hamnade vi på Top of the Hub igen. 

Och vill man inte dricka drinkar, så kan man ju alltid ta sig en dessert när man är där. Typ en tårtbit.  Jag har lagt upp en bild på den tidigare, men den var så sjukt stor att den är värd att visa igen. 

Jag har hört att när man börjar upprepa sig, så är det dags att sluta, så jag antar att det är dags att trycka på "publicera-knappen" för det här inlägget. På återseende!

En lördagsrunda i vårvädret

Enkel slutledning:
Lördag
+ Inget speciellt inplanerat
+ Känner att flåset börjar bli lite väl dåligt
+ Halvmara inplanerad om några veckor
+ Superfint och soligt vårväder
=> Ingen ursäkt. Bara att sticka ut på ett långpass fram och tillbaka till Jamaica Pond.

Faktiskt rätt fint där runt Pond:en. Dock lite blåsigt, men ändå.

Alltid lika kul med alla skyltarna här. Passerade den här på vägen.
Pass upp!  Ingen sprit här framme. Ska man ta omväg då, eller hur ska man tänka?