Lite blåsigt...

Som ni säkert hört så har det ju varit "ganska" blåsigt de senaste dagarna här. Det verkar ju som det snurrat rätt mycket om det på nyheterna där hemma (iallafall verkar det så på mamma, som verkar ha varit lika (eller till och med mer) uppdaterad (och 10ggr så orolig) som oss.

Vi fick många uppmaningar från alla möjliga håll om att förbereda oss på det värsta. Flertalet mail från jobbet, extrainsatta nyhetssändningar, utskick från hyreskontoret (som Piiha skrivit om), osv. Men som vanligt när det gäller tips som förmedlas här i amerikat, så är de ganska överdrivna och handlar mest om sunt förnuft. Typ,

- vid strömavbrott; använd ficklampa istället för levande ljus (på grund av brandrisken).

- kör inte elgenerator inomhus.

- stäng för persiennerna, för att inte sprida så mycket glassplitter om fönstrena blåser in.

Så vad gjorde vi. Jo, fyllde några flaskor med vatten och stoppade in i kylen, fyllde en hink med vatten (för att spola i toaletten), laddade alla mobiler och datorer och kokade kaffe och fyllde 2 termosar. Att säkra kaffetillgången är A och O vid katastrofförberedelse (Gustav, här kom våra pensionärstermosar återigen till användning!=). Så på måndagen var vi alltså förberedda på allt vad moder natur kunde tänkas komma med.

Det visade sig att det inte blev så farligt. Vi klarade oss ifrån strömavbrott, översvämningar och kontaminerat vatten.

Men det blåste ju rätt rejält. Vita vågor vid bryggan nedanför huset. Och det är ju en gammal tumregel från Njalla att då ska man inte vara ute på sjön. Tur att vi inte hade några såna planer. (Inte för att vi har det nån annan gång heller, men ändå.) Men nyfikna som vi är (orkanstyrka! coolt!) så var vi tvungna att gå ut för att "känna" lite på vädret. Det måste vara så här det känns att stå i en vindtunnel.

En lördag

Vaknar och äter en halv frukost innan det är dags att ta cykeln och dra iväg till Cambridge för ett Bodycombat-pass. Ett svettigt pass med mycket energi och ännu bättre blev det när det spelades några gamla låtar som kördes i Linköping. Får lite Linköpings-längtan men sträcker på ryggen vid komplimangen "Du är så stark!".  

Cykel tillbaka, men kör i bara shorts och tunn tröja. Lite kyligt, men det är ju iallafall snart november, så det är ok. Strålande sol och idel gula blad på de träd som har några kvar. Närmar mig "mitt kvarter" och förundras över att det fortfarande är turister vid USS Constitution. Inte lika många som i somras, men likväl. 

Blir irriterad i garaget för att någon tagit min cykelplats där cykeln alltid står parkerad. Måste möblera om bland cyklarna och blir riktigt smutsig. Mycket avgaser och svarta partiklar blir det nere i garaget. Lägger sig som ett smutslager på allt som förvaras där.

Möter Per i hissen, nysprungen. Stackars hissåkarkompisarna som får dela hiss med två svettiga människor. In i lägenheten och sätter igång med degen som stått sedan gårdagen. Vet inte när den ska hinna gräddas, för att sitta hemma ingår inte i dagens planer. Det löser sig. 

En dusch och sedan riktig frukost. Klurar på en variant av sudoku, någon gång lyckas jag nog, men det var inte helt trivialt. Lyssnar på digilistan och dansar knäppdans till Gangnam-style och sjunger högt till Stiftelsen (favoriten just nu). Diggar Petra Marklunds senaste. 

Är glad för att även jobbet tagit helg och inte behöver besökas på två dagar. Funderar på måndagens måsten istället. Analysera resultaten från senaste analysen med kristallviolett. 

Fina färger men måååånga prover att läsa av. 

Bussen till tunnelbanan och tunnelbana till stan. In på stora fina varuhuset och tar en sväng bland väskorna. Fastnar inte för någon. Retur på de båda som varit hemma för påseende. 

Soso, här är väskorna. Snygga, men stora. Vänster lite för o-casual för min vardagsstil, och höger är
supersnygg men har för korta handtag, så den kan inte bäras uppe vid axeln. Den går också bort. 

Vidare till finbutiken på fortsatt väskjakt. Trängs bland människor och Louis Vuitton-väskor på Newbury street och plötsligt känns håret lite extra slitet, tröjan lite extra nopprig och skorna lite extra sunkiga. Framme vid butiken. En väska kvar i hela USA, men den skickas efter från Savannah, Georgia. Levereras till butiken under kommande vecka. Vad gör de inte för potentiella kunder.

Nya kandidaten.

Dags för en sen lunch. Tidsfördrivssurfandet i telefonen under väntetiden i butiken har resulterat i en träff på ett ställe en bit iväg. Favoriträtten just nu finns på menyn, så valet blir lätt. Knatar iväg och äter goda Eggs Benedict till lunch medan Han den där blir lite wild & crazy beställer in ostron till förrätt. 

Går vidare till Copley Square där det är bokfestival. Trängs bland människor och vill mest gå vidare.  Ser en Peter Stormare-lookalike. Böcker smakar mer och spontanbeslut tar oss till tunnelbanan för vidare färd mot Cambridge och de bra bokaffärerna, med löfte om bokinköp och en kopp kaffe. Möts av Super Mario och hans gäng. Många konstiga figurer på stan så här i Halloween-tider. 

Super Mario-figurer med ballonger. Några har redan hunnit simma ur bild. 

Hittar senaste bästsäljartrilogin på begagnat-avdelningen. De får åka med hem tillsammans med en bok i helt fel genre, men som blivit omtalad av en av våra senaste besökare som en favorit. Måste ju försöka vidga litteraturvyerna lite. Hittar inte det som egentligen eftersöks, och går vidare till Stora bokaffären som har allt. Bok hittas, och klockan tickar på. Det där kaffet får offras till förmån för tunnelbanan tillbaka till en av de sista bussarna till Navy Yard. 

Fixar med degen som stått sedan förmiddagen. Ner med den i en form och låt jäsa lite till. Någon timma hit eller dit är inte så noga. Snabb middag på färdiglagat från frysen tillsammans med Godaste hummusen som någonsin tillagats i det Jannok-Jerevallska köket (fullträff, men fråga inte om receptet, för något sådant finns inte!). Drar igång ännu en tvätt. Ständigt denna tvätt. 

Invigning av en viss arena hemma i mellanmjölkens land. Vill titta på internet, men möts av det här. 

Fulhack löser problemet och sedan blir det klump i halsen när vi ser ett välkänt ansikte (Sofia Jannok!) och ståpäls när Tommy Körberg tar sig an Anthem, samtidigt som lukten av nybakat bröd sprider sig i lägenheten. Frukostbrödet är färdigt. Ser fint ut. Inte lika blekt som bullarna brukar bli. (Varför blir inte brödbullarna bruna i ugnen? Vanlig varmluftsugn, funkar varken med fläkten på eller av.)

Finfint frukostbröd!

Bleka bullar i Karin-style (= utbakade på Karins vis = bästa sättet). 

Kvällen fortsätter med Digilistan i öronen och varsin skärm framför ögonen. Läser om kungliga förlovningar och tar fram skämskudden för amatörmässig kungörande-video (tihi!). Läser vidare om att utbrottet av fungal meningit blir allt större (injektionsvätska som distribuerats till 23 stater runt om i USA var kontaminerad med fungus). Uppdaterar oss med det senaste om Hurricane Sandy som väntas dra in på måndag. Flersidigt brev distribuerat till alla hyresgäster; nedersta garagevåningen ska evakueras, balkonger ska tömmas, persienner ska dras ned och kontanter ska finnas hemma. Badkaret ska fyllas med vatten och vid behov kommer fastigheten att utrymmas. Kanske man ska ta de där varningarna på allvar iallafall. Vi sover på det och ser hur prognoserna ser ut i morgon. 

Det brev som gått ut till alla hyresgäster inför Hurricane Sandy.

En ganska vanlig ledig dag på denna sidan Atlanten. 

Kommer vi med på nyheterna nu?

En kväll här för ett tag sedan så såg vi lokalnyheternas minibuss alldeles utanför vårt hus.

De skickade upp en sjukt lång teleskop-mast med kamera och satellit-disk och hela paketet alldeles utanför vårt fönster!

Rikta den där åt nåt annat håll, tack!

På med TVn för att se om det är direktsändning... syns jag?

Räjjsrapport

Jahapp. Så där ja. Då har man klarat av ett maratonlopp.
Hur det gick? Jorå, men jag ska dra lite om uppladdningen inför själva loppet först.

För att få lite speed i benen så har jag ju försökt köra lite olika intervall-pass osv. och bl.a. sprungit på en löparbana i närheten där vi bor. Några riktiga långpass har jag också varit ute på, längsta var på 33km. Så jag kände mig hyffsat redo inför loppet. Men för ungefär en vecka sen var jag ute på ett kort pass och kände att jag fick ont i framsidan av vänster smalben när jag sprang. Inte bra. Hoppades att det skulle försvinna när jag vilade dagarna innan loppet. Med samma dåliga tajming så blev jag förkyld på fredagen med ont i halsen och hosta. Inte bra. Försökte bota med alla möjliga medel; dricka te, storkonsumera halstabletter osv. Värst var Piihas huskur där man skulle äta rå vitlök! Usch! Äckligt.
Nåja. Bara hålla tummarna att allt ska vara bra tills loppet.

På lördagen åkte vi ut till Lowell (45 min med bil från Boston) så jag kunde hämtade min nummerlapp i förväg och vi var på den lilla "mässa" som hörde till loppet. Piiha lyckades faktiskt fynda en löparjacka (Hmm... är det någon som faktiskt planerar för att löpträna, tro?).

Jag hade ju en hel del funderingar kring hur vädret skulle vara och vilka kläder jag skulle springa i. Enligt väderprognosen så skulle det bli lite kallt på morgonen men soligt, för att senare under dagen bli rätt hyffsat varmt. Dock skulle det bli blåsigt. Svårplanerat alltså. Jag bestämde mig för short och t-shirt. Tänkte att det skulle gå snabbt att bli varm i kroppen när jag väl börjat springa och efter det är det bara extra jobbigt att springa i långärmat.

På morgonen så kändes det faktiskt inte så kallt som jag trodde att det skulle vara och när jag kom till startområdet, och hade fått koll på var bag-drop var (smidigt att kunna dumpa sina överdragskläder och sånt på ett ställe för att sedan kunna hämta ut dom i målgångsområdet), så drog jag iväg på en liten uppvärmningsrunda och försökte stretcha lite. Sen så är det roligare att småspringa litegrann istället för att bara nervöst stå och vänta på att klockan ska närma sig starttid.
I folkmassa vid starten var det massor med folk som gick omkring klädda i sopsäck. Skumt, tänkte jag. Det ska ju inte regna nåt. Det visade sig sedan att det var ett knep för att hålla värmen. Slit-och-släng varianten av överdragsklädsel!

Okej, till loppet då.

Det var inte alls speciellt trångt vid starten. En fördel med ett sånt här lite mindre lopp (ca 1200st i maraton-klassen). Så jag kunde nästan direkt komma in i ett lagomt tempo. Jag hade redan innan bestämt vilket tempo jag skulle försöka hålla, men jag vet ju om från tidigare lopp att jag alltid drar iväg för snabbt i början, så jag försökte se till att snabbt komma in i ett bra bekvämlighetstempo (om man nu kan man säga så...).
Riktigt bra att ha löparklocka också, så att man slipper förlita sig helt på hur kroppen "känns". Jag försökte att vid varje mile-passering kontrollera vilket tempo jag höll. När har de egentligen tänkt att gå över till metersystemet här, så man slipper hålla på och konvertera och räkna i huvet medans man springer? Ja ja, det är ju samtidigt ett bra tidsfördriv under loppet. Så medans jag sprang så räknade jag fram och tillbaka olika mellantider och försökte hålla koll på de digitalklockor som fanns ute vid olika avståndsmarkeringar.
Det visade sig efter ett tag att jag höll ett riktigt bra tempo. Och stadigt också. Km-tiden för de första 24km skilde sig bara med 14s! 7 av de första 16 km gick på exakt 4:55.

Så det var med en bra känsla jag kom in mot halvvägs-markeringen. Strax innan den var det en bro. Där hade Piiha och jag läst på att det skulle vara ett bra åskådarställe, så Piiha skulle stå nånstans där och heja.
Jag hade planerat att ropa åt Piiha "Det här går bra! Jag känner mig fräsch."
Då ser jag hur hon står där med en skylt där det står "Run George, Run!" (en hälsning från vår instruktör på gymmet, visade det sig).
Jag skrattar till så mycket så att jag glömmer att ropa nåt och bara fortsätter springa.

Inga problem det här!

Jag klarade av halvmaran på 1:44:35 (bara 42s från tiden på halvmaran jag sprang i maj!).
Då började jag ju fundera på (eller, det hade jag ju gjort mest hela loppet, men då blev det mer reellt) om jag kanske skulle försöka klara av maran på 3:30. Det hade ju varit sjukt bra!

Men sedan kom väggen! Ungefär vid 17 miles-markeringen var det som att slå av en strömbrytare.
Jag började känna av mitt onda i foten. Låren började stumna. Jag började känna att halsen var risig. Alla klassiska dåliga tankar började komma. Skit, tänkte jag. Men det kanske blir bättre om jag laddar med GU (energi-gel) vid nästa vätskekontroll och plussar på det med energi-dryck. Men konceptet med att springa och halsa i sig dricka samtidigt är ju lite svårt för en som mig utan simultankapacitet. Då fick jag håll och ont i magen också.
Men "Pain is temporary, Pride is forever." som det stod på ett plakat som en av åskådarna höll upp. Bara försöka bita ihop och köra.
Bansträckningen var ju så också att det var en dubbel-loop man skulle springa. Så vid det laget var jag inne på andra varvet. Extra tungt när man började tänka på att man sprungit 28km men ännu inte vänt om mot målet. Men trots att det kändes motigt så stannade jag aldrig, utan försökte hela tiden trumma på. Nåt jag är riktigt nöjd med i efterhand.

Så jag kunde inte hålla mitt "öppningstempo" hela vägen i mål, men kom i mål på 3:41:23.

Jag klarade att komma under min målsättning på 3:45 iallafall!.

Känslan jag hade när jag kom i mål?
Jag ska aldrig springa igen. Det var iallafall så jag tänkte. Benen var helt stumma. Men jag hade iallafall lyckats med en liten fartökning mot slutet. Allt för att få till en snygg fotofinish!
Länk till officiella resultattiden

Slutspurt! (Hmm... hoppas jag inte sprang med den fotnedsättningen hela loppet...)

Så här i efterhand så var det kanske inte så där supersmart att börja fundera på en drömtid redan när det bara är första gången man springer ett maraton. Men vadå? Jag är ju så jäkla bra, så det hade ju inte varit så förvånande, eller hur? Sen så hade det ju varit rätt så fint att göra klart det redan första gången, så att jag skulle kunna strunta i det här med löpning efter det.

Efter loppet så har jag ju räknat fram och tillbaka och tittat på min statistik från loppet (som ni kanske förstått från alla mellantider jag skrivit om ovan). Det är ju alltid lika kul. Gör ju löpning lite mer numerisk och teknisk. Jag klarade t.ex. av de första 30km på exakt 2:30. Som gjort för en sluttid på 3:30.

Så, verkligen inga planer på det nu, men jag kanske ska försöka kapa de där 11 minuterna nångång.
Men jag har bara en fundering...
Hur gör man för att inte bli trött när man springer?

Piiha har nån åsikt om att jag i så fall bör träna lite ordentligare och under lite längre period (inte bara köra igenom ett 12 veckors program och sen tro att man är klar).
Suck. Träna ännu mer? Låter jobbigt.

Han är i mål!

En styck mara avklarad, och det med bravur! Racereport kommer när han är utvilad!

Kolhydratladdning!

Nu är det nära! I morgon är det dags för maran och vad passar väl då bättre än en gratis pastabuffé?! En halsontsförkylning kom dock lite olägligt. Håll tummar och tår för en tid under 6 timmar, för då stänger vätskekontrollerna!

Jordbävning

Va fränt!

Idag på kvällen när jag satt för mig själv (Piiha var iväg och tränade) så kände jag hur hela rummet skakade till. Det var som att ett tåg åkte förbi. Men det är ju långt till järnvägen härifrån?! Kanske nån som sprang förbi i korridoren utanför ytterdörren? Nä, inte skakar hela rummet för det. Även om nån av tjockisamerikanerna får för sig att springa runt i huset, så dunkar det väl en del på sin höjd.

Var tvungen att leta runt på nyhetssidorna på nätet...

Jordbävning visade det sig!

Trodde att det bara var på västkusten sånt hände... kan tydligen kännas här i Massachusetts också. Intressant.

Och Janne, jag vet redan din kommentar.

"Äh, det kan väl inte vara så stor skillnad från när de spränger i Aitik."

Tycker ändå det var lite berikande för erfarenhetsbanken.

Nåja.

... Och Ja, mamma. Vi är trygga, säkra och välbehållna.

Nu är julen snart här?!

Dålig uppdateringsfrekvens på sistone, så blir det ibland. Vi skyller på chocken över att juldekorationerna redan kommit fram. Eller på att vi helt enkelt haft fullt upp med att ta hand om våra kära gäster som besökt oss på sistone. Nu är vi tillbaka i det däringa ekorrhjulet igen och kör ett jobbrace fram till jul, då vi tar en kort men intensiv Sverigeturné. Återkommer med fler inlägg under veckan.