Halvmara

Jaha, nu har Boston-sommaren verkligen kommit. Det har varit stekhett här i flera dagar. ACn i lägenheten går för fullt. Jag tror det är lika varmt ute som det är i ugnen när morsan gör tjälknöl.

Jag kom på att jag kan rapportera lite kring hur det går med träningen och loppet som jag sprungit.

Jag kör ju numera enligt ett rätt gediget löparprogram, som blandar långpass med kortare intervallträning. Rätt skoj, och en liten hjälp att slippa ifrån enformigheten i löpningen. Men vissa gånger kan man ju bli lite knäpp av passen man kör. Som t.ex. den här gången när jag körde intervall på bana (utdrag från min GPS-klocka):

Gissa om jag var rätt less efter det 12:e varvet!

Loppet då?

Jo, jag hade sett nån annons nånstans om att det skulle gå ett lopp inne i Boston, där man kunde välja mellan att springa 5km eller en halvmara. Intressant! Jag har ju inte tävlingssprungit så långt på år och dar. Lidingöloppet känns rätt avlägset i minnet. Inte för att jag blivit gammal, eller nåt sånt. Nä. Men man undrar ju om man konserverat formen sen dess...

Det visade sig att det inte var precis något litet kvarterslopp jag hade anmält mig till, utan ett av Bostons största! 10 000 deltagare. Det var Boston polisen som ordnade loppet. Eller "Boston Finest", som speakerna förklarade innan loppet. Jag vet inte det jag.... vad är grejen egentligen med polisen och munkar. Man börjar ju förstå varifrån de fått inspirationen till Chief Wiggum i Simpsons.

Det här är ju en rätt så standard-syn här i krokarna.

Nåja. Sidospår. Tillbaka till loppet.

När jag kom fram till starten på morgonen (tur att man är morgonpigg, hemma låg Piiha och våra gäster och sov) blev jag ju lite nervös av att se allt folket och började planera för hur jag skulle göra i starten. Starta längs fram för att slippa trängseln eller lite längre bak för att slippa det pinsamma med att bli omsprungen direkt. Det visade sig att de fanns olika indelningar av startfältet uppdelat efter vilken ungefärlig fart man tänkte hålla. Men hur fort tänkte jag egentligen springa? Och vad fasen blir det omräknat i miles? Kändes lite jobbigt att behöva hålla på med avancerad konverteringshuvudräkning där mitt i alltihop. Tur man har ingenjörsexamen! Med efter att ha använt lite differentialkalkylering, flervariabelanalys och räknande på fingrar så ställde jag mig bara på måfå nåstans hyffsat långt fram i startfältet.

Men varför såg alla ut att vara proffs runt omkring i det området jag ställde mig i? Skitsamma. Det var bara att köra!

Det visade sig gå rätt bra. Jag hade lite vanliga tävlingsnerver vilket gjorde att jag drog iväg i rätt högt tempo. Snabbare än jag hade planerat. Men det visade sig gå bra, så jag körde på. Bra med klocka och pulsband. Jag kunde ha stenkoll på hur trött jag egentligen var. Psykologiskt viktigt att kunna strunta i frustandet och flåsandet och se siffror på att jag höll bra tempo som jag visste jag kunde hålla hela vägen.

Givetvis visade sig inte vara några problem det där. Jag flög fram längs banan. Här ser ni mig komma glidande med graciösa steg över mållinjen:

http://www2.brightroom.com/97796/3006

Den där svartklädde löparen, med det fulländade löpsteget och världsklasstekniken, 22 sekunder in i filmen, det är jag.

Nu har jag börjat ladda för nästa grej, som måste bli ett fullängdslopp. Verkar dock inte finnas nåt här i trakterna under sommaren. Kanske blir runt september/oktober. Vi får se...