söndag 29 september 2013

Älgjakt

Okej, jag vet att det var ett tag sedan mitt förra inlägg. Men det är väl dags att berätta lite om vändan jag gjorde hem till Sverige och årets älgjakt. 

Eftersom det var fullt fokus på Njalla som slutdestination, så hade jag (vilket betyder morsan) förberett allt för att direkt jag kommer till Gällivare i stort sett bara packa om och dra vidare. Slutresultat: Boston - Njalla på typ 20 timmar. Inte så illa. Frågan är vilken delsträcka som är knöligast (ger lite perspektiv när man tänker på det).

När jag kom till Arlanda så kände jag att jag hade ont i halsen. Typiskt att bli förkyld och sjuk när man är ledig! Så jag tänkte det skulle vara bra att dricka något varmt. Så jag köpte mig en kopp te. Det var först när jag satt mig ner som jag tänkte på vad jag just gjort. 26 spänn för en kopp varmt vatten! Jag tog till och med tepåsen själv från ett ställ vid kassan. Det tog henne typ 3 sekunder att servera mig min kopp. Bra marginaler inom teserveringsbranchen.

Gu vad gott att äta frukost hemma hos morsan! Ledighet och hemma i Gällivare, det betyder att man får ha bregott på rostebrödet plus apelsinmarmelad. Mums.

Fatta vad gott sånt där runt Wasa knäckebröd är också!

Nå. Till veckans huvudpunkt. Det som många kallar älgjakt men som väl egentligen oftast mer är som en avancerad skogspromenad. Mycket smygande och planerande i skogen, men det är nog bara att konstatera att ett älgöra hör en hur mycket man än försöker vara tyst när man går genom meterhögt björkris och rakt över surmyrar. Och hur kan en älg ha sån stenkoll på var man är att den smyger förbi en på typ 80 meters håll, utan att göra ett enda ljud, och sen bara försvinna?

Vi hade ju i och för sig Mita. "Bra älghund?" undrar ni. "Karelsk björnhund! Ja men dåså.", tänker ni. Mera promenadkompis i skogen, tror jag. Eller vad säger du, brorsan?

Mita, smita.
"Andra" hävdar att jag lika gärna kan ha med mig ett ärtrör i skogen, i stället för bössan. Jag skjuter ju ändå aldrig nåt. Hmm... kanske sant. Men man får iallafall vara med lite grann där det händer. Oftast när det redan är klart för kaffeeld, men men...


Åldermannen i gänget. Turgubbe i år igen och som vanligt i full fart. Finurlig som få också. Snacka om "ingenjör". Riktig idol. Bildtextutrymmet för litet för att beskriva tokerierna denna gubbe har för sig. Men om jag bara så är 50% så aktiv som honom när jag är i den åldern, då kommer jag vara nöjd.
På hemresan så hade jag redan innan planerat in att passa på att äta äkta svensk kebabpizza på Alfredos på Arlanda. Nåt som jag saknat. Stor besvikelse när den inte var så god som jag målat upp i minnet.


Sedan skrapade jag ihop de sista svenska kontanterna jag hade i börsen och tänkte att jag kan ta och köpa mig en kaffe. Men vafför kostar det som guld att få sig en Latte? Pengarna räckte bara till en espresso. En sån kaffekopp känns ju mikroskopisk, när man är van vid att dricka 'grande'.

Nåja. Härlig vecka iallafall. Sen är det väl efter en sån här ledighet, när man varit i stugan på landet/skogen/fjället, som folk säger att man laddat batterierna och kan ta tag i jobbet igen med full energi. Men jag vet inte... jetlag och klockan inställd på upp-tidigt-innan-solnedgången och alla Njalla-aktiviteter. Utvilad? Njae, tveksamt. Men som morsan alltid säger, "det är som ett annat sorts jobbande, man blir som utvilad ändå". Sant.

Sen så fick jag med mig tunnbröd och hjortronsylt i väskan. Som julafton, tyckte vissa! In i frysen och märkas med 'får endast ätas vid festliga tillfällen'. Typ frukost... och eftermiddagsfika.. och...

tisdag 17 september 2013

"Det finns alltid nånting man kan fira", del 14

Idag säger vi hurra för Boston, som firar sin 383:e födelsedag! 17 september 1630 grundades staden av brittiska puritaner. 

Det firar vi med ett superkort blogginlägg, halsont, utebliven träning, finfint för-höstväder och möjligen en hamburgermiddag. 

onsdag 4 september 2013

Röstfiske

Jag tänkte fiska lite röster, på bästa politikervis. 

Jag har tydligen blivit en av fem semifinalister i en fototävling som anordnas under restaurangveckan här i Boston. Med den här bilden. 


En förrätt (något slags getostbollar med tapenad; jättegott var det!) Och man kan rösta. Så nu vill jag givetvis att ni går in på den HÄR SIDAN och röstar på min bild. Så, gör det nu. Från alla telefoner, surfplattor och datorer ni kan hitta. Och så från era kollegors datorer. Så, så! Skynda skynda, ni har till och med fredag kl 23 svensk tid på er! Och jag tackar givetvis allra ödmjukast för alla röster jag kan få. Tack tack! Och om jag vinner så lovar jag att bjurra på middag, här i mitt kök. Resan betalar ni själva. :)

måndag 2 september 2013

"Det finns alltid nånting man kan fira", del 13

Första måndagen i september infaller Labor Day här i USA. Arbetarnas dag, ungefär som första maj hemma i Sverige. Detta är också dagen då sommaren officiellt slutar, och sista dagen för säsongen som man kan gå klädd i vitt och bäckebölja (om man nu skulle göra det någon gång; i mina ögon är det väl mest sängkläder som är gjorda i det tyget). Årets värsta trafikhelg, eftersom många passar på att ta en sista långweekend i sina sommarhus innan skolorna startar igen. Och om man inte åker iväg någonstans så kan man spendera helgen shoppandes, eftersom det är rea överallt. Dessutom börjar NFL-säsongen (amerikansk fotboll). 

Och hur firar vi då detta? Som alla andra lediga dagar; jag jobbar! Men bara några timmar. Cellerna tar aldrig ledigt. 

"Det finns alltid nånting man kan fira", del 12

Idag för två år sedan var det en nästan helt vanlig fredag. Inte alldeles vanlig, för det var med en lite konstig känsla i magen som vi slutade lite tidigare än vanligt från jobbet. Cyklade hem, och hoppades hoppades hoppades att vi hade fått ett kuvert i brevlådan, annars skulle eftermiddagen bli lite krånglig. 

Kvart över ett kom posten, och brevbäraren levererade vår hindersprövning. Finkostymen på ("Åh, kan vi inte ha jeans på oss?"), och en fem minuters promenad till stadshuset, där vi mötte våra fina vänner C & S. De var de enda som visste om att vi var där just då. De hade med kort varsel tidigarelagt en hemresa från Stockholm och fixat barnvakt för att vara våra vittnen i stadshuset, vilket vi är dem evigt tacksamma för. 10 minuter och ett skrattanfall senare var vi vigda. 
Herregud, vad har vi gjort??!
Fotograf: Stefan Eng
Efter stadshuset gick vi och fikade, och när barnen skulle hämtas från dagis så gick vi hem och delade på en flaska av min disputations-champagne. Efter restaurangbesök på kvällen la vi tillbaka ringarna i sin ask, och tidigt nästa dag åkte Per till Lappland för att jaga älg. Två och en halv månad senare ställde vi till med en fantastisk fest med alla våra vänner, arbetskamrater, familjer och släkt, tillresta från Kiruna i norr, Köpenhamn i söder, Göteborg i väster och Umeå i öster. 

Så här i efterhand är det kanske inte ett helt optimalt val av vigseldatum, då någon kommer att befinna sig i älgskogen (5753 km bort) ungefär 4 år av fem (eller något sånt, har inte räknat). Så även detta år. 

När jag tittar igenom våra bröllopsbilder (jag kallar dem det, fastän de inte togs på själva bröllopsdagen), så slås jag av att det är många som går i det här temat: 

Fotograf: Cecilia Möller
Vi hade uppenbarligen väldigt roligt under fotograferingen. Och man kan väl säga att det är samma tema som genomsyrar vårt förhållande. Vi har väldigt roligt tillsammans, nästan hela tiden. Jag älskar dig, Per!

Fotograf: Cecilia Möller
Och vill man se ännu fler professionella bilder, så gör man det i ett fint bildspel tillsammans med musik som finns HÄR

Och hur firar vi då detta? Varje dag är ett firande, men vi firade lite extra i onsdags, då vi åt finlunch på restaurang. 

söndag 1 september 2013

Gräsänkling blues med djurtema

Tjaha. Då var man ensam igen. Päran är sådäringa fancy och åker på utrikes jaktresor och eftersom det är årets stora event, vilket han börjar ladda för sisådär i slutet av september varje år, så är det väl bäst att låta honom hållas. Nåväl. Trist bara att han också på sista tiden blivit typ hur upptagen som helst med jobbet, och varit iväg på jobbresor under tre veckor av de senaste fyra veckorna. Inte hela veckor, som tur är, men i princip, då han fortsätter jobba hela helgerna igenom när han väl kommer hem. 

Och på tal om fancy så kan jag meddela att det numera inte duger med vanlig taxi när man ska ta sig till flygplatsen. Nejdå. Man ska vara inkognito och åka med en speciell chaufförsservice, i svart bil med tonade rutor. Jajemen. 


Fotograf: Paparazzi-Piiha
Och när vi ändå är inne på vilka vanor man slänger sig med, så måste jag bara visa hur man ska vara klädd när man jobbar. Man kan ju liksom inte se ut hur som helst när det är telefonmöte. 


Skjorta på och så måste man se till att man har fint på fötterna också. Skorna gör ju hela klädseln! Man kan ju nästan tro att de har webcam på de där telefonmötena...fast å andra sidan kanske det är tur att de inte har det, för jag kan också meddela att när arbetsdagen har varat så länge att den kan börja kallas för arbetskväll, då är det mer klädkod: Endast kallingar som gäller. Håhåjaja. 

Jag har förresten inte varit alldeles ensam i helgen. Jag har ju tagit hand om vår kompis Chauncy. Han är en riktigt rolig filur och jag har kommit på att kör med mig precis hur mycket som helst. Chauncy gillar inte att gå ut och gå. När man går ut på en runda så går han kanske 20 meter, sen kissar han precis  där han är, och sen vill han gå hem. Han totalvägrar att gå en extra meter. Så tricket är att man får bära iväg honom, och efter ett tag sätter man ner honom och säger att vi ska gå hem. Då springer han. 
Chauncy
Under helgen så har han i princip vägrat att äta också, så då är det ju lätt hänt att man sticker till honom lite extra hundgodis bara för att man tycker synd om honom. Men på tal om tycka synd...igår när vi var ute och gick så började man smälla raketer i hamnen. Och herregud vilken fart den lilla hunden fick. Tydligen gillar han inte det, och han ville gå hem igen. Jag tog upp honom i famnen och försökte lugna honom, men han var jättenervös och darrade som ett litet asplöv, stackaren. Och sen blev det inte bättre av att vi i morse hade värsta åskovädret precis ovanför oss. Ojojoj, vad rädd han blev. Jag gjorde mitt bästa för att maskera mullret och tog in honom i badrummet och drog på kranen i badkaret; det dånar lite grann iallafall. Men han var lika nervös. När åskan väl hade dragit förbi så lugnade han ner sig lite,  men då ville han plötsligt ut. Typiskt bara att det störtregnade ute...
Dyngsur efter störtskuren.
Eftersom han fortfarande var lite nervös, så tänkte att det kanske skulle vara bra för honom att komma på känd mark, så jag lämnade honom i lägenheten där han bor. Kom tillbaka efter en timma och hittade honom i badkaret...tydligen är det hans gömställe där han känner sig trygg. Lite udda, men vad vet jag...

I helgen har jag även gjort två nya bekantskaper, nämligen katterna Fidel och DeSelby. Efter att ha svarat på ett inlägg på husets hemsida, så är jag tillförordnad kattvakt. 
DeSelby 
Fidel
Några saker som jag har insett under tiden här i USA är att man har inställningen att alla tjänster köper man för pengar och grannsämja förekommer inte. Jag menar, hemma hade man ju bett sin granne mata katten och ta hand om växterna eller vad det nu kan vara under tiden man är borta. Och grannen gör det, det ingår liksom i jobbet som granne. Lika väl som att man kan knacka på och låna en kopp socker eller något annat. Här anlitar man folk som tar hand om ens djur och man skulle inte ens komma på tanken att be att få låna något av sin granne. Så när kattägaren under vår inledande mailkonversation frågar hur mycket jag tar betalt, skrev jag givetvis att jag inte tar betalt, jag gör det för att jag gillar djur. Då blev hon lite ställd. Men som svensk så är det ju så självklart, och hur mycket skulle man ta betalt för att mata två katter två gånger om dagen, när man ändå är hemma? Det visade sig senare att kattägaren är från Irland, och där har man tydligen samma syn på grannsämja som vi har. Hur som helst, så är hon mig evigt tacksam, och under tiden de är borta har jag fri tillgång till deras balkong med havsutsikt och en kyl fylld med vatten och öl. Nice! Synd bara att vädret har varit som det varit...

Slut på Boston-rapporten för idag! Till alla jägare där ute: Happy Hunting! Och ni andra: Håll i hatten om ni beger er ut i Lapplandsskogarna. Det kan vara så att det är en koffeinhög vilde med gevär som är ute och springer där.