Suddiga i Seattle

Jahopp. Då var det slutet av juli och bra mycket närmare till slutet än början av året. Man hinner liksom inte med när det går så himla fort. Det hur till exempel redan passerat en vecka sedan vi kom hem från vår minisemester som gick till Seattle. 

Somliga av oss diggar ju inte den tropiska hettan som lägger sig som ett lock över Boston under juli månad, och gissa om vi hade prickat in rätt helg att fly stan! 37 grader i Boston redan innan lunch!

Bastuvärme ute gillas inte!

Nåväl, vi hade tur med vädret och kunde vara ute och göra det vi gör bäst när vi är på semester, nämligen turboturista. Enligt kamerans minneskort så kan vår resa summeras i:

Skylinefotografering Halva minneskortet på kameran är bilder på Seattles skyline ur olika vinklar och under olika tider på dygnet. 

Seattle's skyline ur en av alla vinklar. 

Kaffedrickande på Starbucks. En kan ju liksom inte gå till någon annan kedja när man är i den stad där allting en gång började. 

Dagens första java. Givetvis från Starbucks!

Schackspelande. Eller...tja...matchen tog max fem minuter och avslutades innan den var över, eftersom somliga av oss varken är schackspelare eller goda förlorare. 

"Posa Per, jag måste fota!"

Besök i "Nålen", Space Needle. Jomenvisst. Det kan man ju inte missa. Vi gillar ju höga torn (om man slipper gå i gallertrappor med fri markutsikt för att komma ner, typ som i ett visst torn i Paris...). 

Nålen. Högt.

En suddig tillvaro. Ja men så klart. Det är ju semester, och vem orkar vara stadig på handen då? Och besök på både bryggeri och winery (vill inte kalla det vingård, snarare vinblanderi) gör väl sitt till. 

Suddiga i Seattle.

A men gu va varmt!

Snacka om att det är sommarväder här nu. 'Heat Advisory' på TV-nyheterna och borgmästaren har gjort så att det delas ut gratis glass till alla barn vid stadens simbassänger och det delas ut gratis vattenflaskor vid typ biblo och såna publika ställen. Vissa i hushållet tycker mest det är jobbigt, men jag tycker det är rätt schysst. Fast det är klart. Jag sitter här med ACn på för fullt, och håller med om att det är lite jobbigt när man blir genomsvettig bara man går ut genom ytterdörren.

Puh, rejält varmt!

Men när det är så här soligt och somrigt, vad passar då bättre än att sticka ut och springa? Vi längtade ju efter det här när det var snöstorm i vintras, eller hur? På med löparsolglasögonen, fyll på vätskebältet, smörj in med solfaktor, bestäm podcast att lyssna på i iphonen och på med löparkepan och sedan är det bara att dra iväg. Jag har ju min vanliga runda som jag springer med hyffsad kontinuitet, så jag kan jag inte strunta i det bara för att det är soligt ute. Jag kan ju inte bestämma över vädret (vilket hade varit riktigt fint iochförsig), men jag kan fixa med allt vanligt vardagsplanerande (jobbar jag ändå hemifrån kan jag ju lika gärna göra det på kvällen) så att jag kan ta mig tid att träna mitt på dan, då är det ju lika bra att dra iväg på en runda. Och det är nog faktiskt så att det behövs. Samvetet börjar ju göra sig lite påmind. Rätt farligt när man börjar komma in i allt för mycket sus-och-dus-vardagsliv. Har ju t.ex. varit en del glassätande på sista tiden. Jäkla stop-n-shop som skickar ut de där rabattkupongerna på glass hela tiden! "Alltid viktigt att kolla vilka kuponger man kan klippa ut denna vecka.". (numera en av hushållsreglerna att det är störtförbjudet att slänga reklambladen som kommer... och det är inte jag som har bestämt... övrig förklaring onödig.) Och sedan det här med att vi alltid har Rosé på kylning. Det är ju himla gott en kväll när det har varit riktigt varmt och man har varit ute på äventyr och man har sådär nästan lite semesterkänsla i kroppen. Det är antingen det eller så är det "ganij" som varit i farten. Har de varit hemma hos er nånting? Vilka de är? Ja, de är samiska varianter på hustomtar eller vittror, men vi hade dem i Njalla iallafall. Snodde farsans verktyg stup i kvarten så att han inte hittade dem. Nå, iallafall. Jag tror de har fifflat med mina badbyxor. De har som börjat skära in i kanten. Som att de har tvättat badbyxorna så de krympt eller så har de sytt in dem bara för att jäklas(förmodligen någon gång under natten, för då har man inte koll på garderoben). Nåt är det...

Iallafall, jo-do-vatt-jo-hävv-to-do.

Sommarväder vid Charles River. 

Men det nog ingen fara. Piiha drog iväg mig på ett Body Attack-pass här för några dar sen. Jag var typ kung! Jobbigt bara att det var så himla jobbigt. Plus göra styrke-och-kondis-grejer i takt med musiken. Plus massa övningar i en snabb kombination efter varandra. Plus göra det åt samma håll som alla andra i salen. Var lite mindre kung på just de bitarna. Imponerad av Piiha som går på såna där pass flera gånger i veckan.

Vad gör ni i sommarvärmen då?

midsommar

Midsommar har passerat (ja, det var ju ett tag sedan nu). Och svensk högtid måste ju firas tillsammans med svenskar. Tyvärr var flera av våra svenska vänner hemma i Sverige, men vi var iallafall några stycken som träffades för picknick i en park i East Boston. Med rökt lax och hemgjord potatissallad så kunde man låtsas att man var hemma i Sverige för ett litet tag. 

Osäkert om vattenmelon verkligen hör hemma på svenska standardmidsommarbordet, men det är ju så gott!

Aaahh! Detta är avkopplning. Och ja, du måste tyvärr sitta direkt på gräset, jag behöver båda stolarna.

Rätt fin utsikt över Boston downtown skyline.

Niagarafallen

Vi var ju ute på en roadtrip i samband med att vår vän Anders var här och hälsade på, med Niagarafallen som mål för resan. 

Vägarna var långa och raka. Och tråkiga. Men naturen är ganska lik den svenska!

Efter ett tag började vi nästan tro att vi missat en avfart någonstans och hamnat i Europa, för plötsligt såg vi skyltar till Amsterdam och Rotterdam, och vi var även i närheten av Rome, Verona, Liverpool, Riga och Warsaw.

Men vi var alldeles rätt, och efter en övernattning i utkanten av Buffalo tog vi vägbron över Niagara River och passerade gränskontrollen till Kanada. 

Det var en rätt fin biltur längs Niagara Parkway, som går alldeles vid Niagara River (på den Kanadensiska sidan). Massor med fina hus och härliga platser vid vattnet.

Per i Kanada. Pilen pekar på USA, så det är inte så långt mellan länderna. 

Efter ett tag så fick vi en liten föraning om vad vi skulle få se. Här är "baksidan" av Horseshoe Falls, dvs det största av vattenfallen i Niagara.

Och sen kommer det en drös med bilder. Ord är överflödiga. 

American Falls från Canadasidan. 

Horseshoe Falls.

Flyktingbåt? Nä, turistbåt. Och är det så där trångt, då skiter vi i det.

 Säkerhetsmarginalerna är inte så stora. Men det gör att man kommer väldigt nära.

Det är viktigt att man har rätt position när man tar naturfoton.

Efter att ha spenderat en hel del tid och tagit massvis med foton på den Kanadensiska sidan så drog vi över till USA-sidan för att se hur det såg ut därifrån. Bilbron ligger alldeles i närheten av fallen, så det är en kort tur. 

Mäktigt! Nästan lite som Kaltis-bäcken tidigt på sommaren.

De gula pluttarna är inte lämmlar turister som stått i kö i nästan två timmar för att få gå in bakom fallen.
Det gjorde inte vi.

Även nunnorna åker på semester! Det är lätt att se att de hade varit vid Niagarafallen, för de hade alla likadana sandaler på sig, samma sandaler som man fick om man var en av de där gula lämmlarna...

Och sen går det ju bara inte att missa en endaste liten match när det är Boston Bruins som spelar final. 

Hockey-slutspel på hotellrummet. Hämtpizzan har simmat ur bild.

På hemvägen tänkte vi att vi inte ska stressa, utan åka längs en "scenic-route" med utsikt över Lake Ontario för att se lite mer av omgivningarna i upstate New York.  Det visade sig vara ett feldrag! Okej, det var totalt tomt på trafiken men det var förståeligt för vägen, trots att det skulle vara en något större motorväg, var totalt skitkass.

Ytterst välmotiverad skylt. (Rough road)

De blå pilarna är stora hål och de röda pilarna är ogräs som växer
rakt upp ur de stora sprickorna i vägbanan. 

Vi insåg ganska snabbt att den där motorvägen var nog anpassad för häst och vagn...

Så. Bockat av "träffa på en riktig amish-vagn längs vägen." från bucket-list:en.

Tripmätaren summerar resan rätt bra: många miles i bilen denna helg.
1034,7 miles = 166,5 mil

Memorial day

Gudars, alltså! Ja, de är verkligen patriotiska i det här landet.

Nå, iallafall. Under Memorial day, som firas den sista måndagen i maj till minne av alla amerikanska soldat som stupat i krig, så sätter de ut en flagga i Boston Common (stadsparken) för varje soldat från Massachusetts som dött i krig sedan Inbördeskriget. Rejält många (typ 33 000; det tar två-tre dagar för dem att sätta ut flaggorna), och rätt tragiskt men ändå fint. Svårt att förstå det här med fascinationen och (den ibland lite dubbelbottnade) vördnaden för "service members" i det här landet.  

Gratis är gott

Jag inser att vi inte har berättat här på bloggen om allt vi har haft för oss den senaste tiden. Det är ofta vi tänker att "det här måste vi blogga om", och sedan faller det i glömska. Men plötsligt så bara händer det, så några inlägg framöver kommer att vara tillbakablickar från de senaste månaderna. 

Om man bara letar lite på nätet, läser tidningar och håller sig uppdaterad i de sociala medierna, så är det enkelt att hitta en massa event som man kan gå på. Väldigt ofta är de dessutom gratis, och som smålänning gillar man ju sådant lite extra mycket (Snålis Sparsam is my middle name). 

Det var American Craft Beer Week här under en vecka i maj. Även ur en icke-öldrickares perspektiv så  är det svårt att undgå att det finns måååånga sorters lokal öl att få tag i här i Boston. Microbryggerier är hett (ungefär som surdegsbakande var för något år sedan) och här finns även Samuel Adams och Harpoon Brewery som tillhör de större bryggerierna. Och som Bostonbo så måste man (även om man inte dricker öl) besöka ett bryggeri åtminstone en gång. Under ölveckan bjuder bryggerierna in till olika event, och vi fick biljetter till provsmakning på just Samuel Adams. Gratis är gott, även om det inte kan appliceras på just öl (Per håller nog inte med), så vi åkte dit tillsammans med en bunt andra svenskar. En massa sorter att testa och till det fick man lite olika småplock och mat. Helt ok tidsfördriv för en måndagkväll.

10 provsmakningar fick man på Samuel Adams.
Som ni ser så lyckades jag inte fylla mitt kort med stämplar.
Men pretzlarna var ju goda.

Se här vad Per passar på när det serveras gratismat.
Maccaroni and cheese + korv gick tydligen hem!

Samma eftermiddag hade vi varit och berikat vår kulturella sida genom ett besök på Isabella Stewart Gardner-muséet. Anders Zorn var i stan, och även om vi inte är konstintresserade överhuvudtaget, så klappar ju ändå svenskhjärtat lite extra hårt när det är svenskar på tapeten, så då hade vi helt plötsligt anledning att besöka ännu ett ställe som stod på vår måste-lista för platser att besöka här i Boston. Genom stadsbiblioteket kan man dessutom låna museumpass som gäller som gratis eller rabatterat inträde till olika muséer runt om i stan, så de fem dollar vi betalade kändes inte som en stor uppoffring. 

Ett annat utflyktsmål (som kan vara gratis) man kan roa sig med är alla de knasiga butiker som finns runt om i stan. För ett tag sedan åkte vi till Christmas Tree Shops. Som namnet indikerar kan man ju tro att de säljer julgranar, men det är helt fel. Men de säljer i princip allt annat. Och titta vad vi hittade där! En hel hylla med Annas pepparkakor! Ett givet köp, fastän det är mitt i sommaren!

De erbjöd också penne-pasta i storlek XL och spaghetti i metervara. 

Det lär krävas en stor gryta för att koka de här. För man får inte bryta, man vill ju kunna snurra upp med gaffeln...

För den late fanns det färdigblandad kanel och socker. 

Och på modefronten kan vi meddela att det verkar vara djurinspirerat som gäller. 

Snygg flamingohatt.

Behållningen som gjorde hela besöket värt var dock eftermiddagsfikat med pepparkakor. Åh, så gott!

Pepparkakor är gott, fastän det är mitt i sommaren!

En dag på jobbet

Idag ska ni få göra studiebesök hos mig på jobbet. Väldigt osexigt arbete, men apostdocgattadowatapostdocgattado. Häng med!

Torsdag morgon. 4 juli och ledig dag, men mina bakterier tar inte helg, så det är bara att ta hand om dem. Två dagar tidigare (på tisdagen) påbörjade jag bakteriearbetet. Jag stoppade in DNA i bakterier, vilket kallas att man transformerar. Sedan hällde jag bakterierna på plattor med medium (=bakteriemat) som är som gele. På de här plattorna fick bakterierna växa under natten, och då bildas det bakteriekolonier som ser ut som vita pluttar. På onsdagen plockade jag kolonier som jag låtit växa till i flytande medium över natten till torsdagen. Så här ser det ut när jag tar ut dem ur inkubatorn.  

I 40 av 40 rör är odlingsmediet ogenomskinligt, vilket är bra, för det betyder att det finns bakterier där i. Ner med rören i gamla centrifugskrället som är en kvarleva från tidigt 80-tal och som låter därefter.  (Jag hoppas varje dag att centrifugen ska gå sönder så att det kan köpas en ny, för den står för ungefär 90% av bullret på jobbet). 25 minuter ska rören snurra, så under tiden går vi till cellodlingsrummet och tittar till cellerna. Jag tog fram och tinade tumörceller från kryotanken igår, så idag måste de tittas till och få nytt medium. 

Om ni tycker att cellerna på bilden är misstänkt lika fibroblaster, så är det för att det är fibroblaster och inte tumörceller, som jag vanligen odlar. Tumörcellerna är bara tråkiga att titta på, de här är mycket sötare, så därför fotade jag dem istället. Ser ni att de har liksom små fötter som de sträcker ut sig med? 

I wikipedia står det så här om fibroblaster: En fibroblast är en typ av bindvävscell. Fibroblasten är en avlång stationär cell med relativt lång livstid. Vid behov delar den sig. Tja, så kan man väl också säga...mina fibroblaster har man renat fram från en tumör. De växer liksom tillsammans med cancercellerna i tumören, så just de här är cancer-associerade fibroblaster, eller CAFs, som vi kallar dem.

25 minuter har gått (under tiden har jag också börjat märka rör som jag behöver senare under dagen) och rören i centrifugen har snurrat klart. Nu är cellodlingsmediet genomskinligt eftersom bakterierna har samlats i en pellet i botten av röret. 

Ser ni pelleten i röret?
Längst bak till höger i bild står centrifugen, den gamla härken. 

Dekanterar av mediet, för det behöver vi inte. Nu ska vi preppa DNA. Märker rör, många rör. 4 rör för varje prov, så totalt 160 stycken.

Den uppmärksamme ser att jag har satt bakterierören upp och ner. Det var ganska smart trodde jag. Det var det inte. Jag tänkte liksom att det medium jag inte fick bort genom dekantering skulle rinna ner och lägga sig i locket. Det gjorde det. Men pelleten var inte tillräckligt stabil, så den hamnade också i locket. Gör om, gör rätt och centrifugera 5 min till för att rädda pelletarna. (Puh, det funkade!) 

Sen kör jag igång med DNA-extraktionen. Varken häftigt eller spännande, då det i princip bara går ut på att pipettera och centrifugera om vartannat. 

Det är ganska bra att veta hur mycket DNA man har i varje rör, så när jag är klar med extraheringen mäter jag DNA-koncentrationen. Här kunde man ju hoppats på en cool apparat, men nä, det är en ganska intetsägande mackapär kopplad till en dator. 

Och sen skriver man DNA-koncentrationen på respektive rör. Det är smått och pilligt. 

Och sen vill jag sekvensera mitt DNA för att verifiera det jag har fått fram. Men det slipper jag göra själv, så jag bara förbereder mina prov, skickar en beställning, ställer rören i två askar och fäster beställningen runt om. Very hightec. Sen kommer resultaten på mailen.

Så, det där var 4 timmars arbete! Roligare än så blir det inte. (Fast det är faktiskt ganska roligt.) Tackade nej till erbjuden sangria (några tappra labkollegor var också på jobbet, men jag vet inte om det var så labrelaterat det som de höll på med, för de gjorde tydligen sangria som skulle serveras på Beer hour dagen efter) och gick hem och somnade i soffan. Det är jobbigt att jobba.

P.S Och vän av ordning undrar givetvis varför jag inte lämnar rutinjobbet och helgjobbet till min tekniker. För att jag inte låter min tekniker jobba på helgen, givetvis. Jag är en snäll boss.