Siffror

Fyra är antalet timmar tills flyget hem till Sverige lyfter. 34 är antalet timmar vi kommer att befinna oss på resande fot, varav 17 på ett tåg till norra Sverige (och några på Heathrow och Arlanda). Och 12 är dagarna vi är lediga från jobb. Hur skönt!? Tre är antalet destinationer vi kommer att kinesa på. Önskar man kunde teleportera sig mellan de olika ställena istället för att behöva resa. Oräkneliga är antalet regndroppar som fallit det senaste dygnen; nu lämnar vi dem och åker hem till vintern istället. Planerar att föräta mig på laktosfri keso, kesella, pepparkakor och Esters bröd. Och så ska jag hinka kokkaffe (och säkert återigen dra upp den däringa gastriten som ständigt ligger och lurar i magtrakten). Hett, starkt, svenskt kaffe.

11 är antalet mil jag hann springa innan jag sabbade höften. Häromdagen kom det ett brev med en fin räkning från försäkringsbolaget; God jul! 914 är antalet dollar som röntgen, kontrastinjektion med röntgen och MRI kostar. Och 4247 dollar skulle det kostat om vi inte haft en dyr försäkring. Sverige är bra!

Noll är antalet julklappar vi köper i år. Åh, så skönt att slippa ångestspringa runt i affärer tillsammans med miljoner överstressade människor, i jakten på Den Perfekta Julklappen som slutar med ett panikköp av något onödigt som ingen vill ha!

Berglin. Bästa serien.

Och en är antalet lägenheter vi sålt i år. Efter nyår är vi ännu mera utlandssvenskar! 

Nu tar vi semester från bloggen också, men vi kommer tillbaka nästa år!

God jul och gott nytt år! Och glöm inte att kramas mycket!

Surt, sa räven

Härmed kan jag meddela att det går alldeles utmärkt att baka lussekatter på surdeg. Vad gör man inte för att slippa handskas med amerikansk jäst, som enligt uppgift inte uppför sig som vanlig hederlig jäst ska göra!

Sött salt...eller mittemellan?

Men suck, jag blir så trött...bilden nedan är innehållsförteckningen på ett paket salt. Ni vet, sånt där vanligt bordssalt med jod. 

Finn ett fel...(i den vita texten på blå botten)

Saltet innehåller socker (dextros)! Nog för att jag har hört det där om dolda sockerfällor, och är noga med att inte köpa hem mat som innehåller just det, men jag blev faktiskt lite chockad när jag insåg att till och med saltet är sötat. Inte konstigt att 2/3 av den vuxna befolkningen i det här landet har den här: O kroppsformen. Nu ska jag börja privatimportera salt. Utan socker. 

Jobbigt

En liten jobbuppdatering. Fick ju liten uppmaning via bloggen. Måste tydligen skriva lite om vad som händer...

Jag är nämligen nere i South Carolina på ett litet jobbuppdrag. I ett delprojekt för samma kund som jag jobbade för i Michigan behövde de lite extra hjälp. Så när jag fick frågan om jag kunde komma ner och hjälpa till, och om jag kanske till och med hade gjort något liknande förut så svarade jag stensäker:

- "Absolut! Det det är inga problem. Det där fixar jag."

Gäller ju att vara lite amerikan, och inte svenskt blyg, tänkte jag.

Så nu sitter jag här, sent på kvällen, på hotellrummet och sliter som tusan för att få ihop det. Så att jag kan glänsa och visa upp nån form av resultat imorgon. Nåja. Iallafall...

Eftersom de flesta av projektdeltagarna hör till vårt kontor här i Blythewood, så var det hit jag fick åka för att träffa alla och för att vi skulle kunna prata ihop oss lite mer i detalj. Det var ju en rejäl bit från flygplatsen (flög till Charlotte, NC) till kontoret (1½ timme med bil). Så det kändes lite grann som jag fick inviga mitt nya körkort också.

CSCs kontor i Blythewood, SC.

Det är ju alltid kul att resa, och alltid spännande att träffa folk som man annars bara mailat fram och tillbaka med och diskuterat med via nån telefonkonferens. Men det bästa är ju att man får gå helt loss på att "äta ute", det finns ju liksom inget alternativ. Så detta var måndagens lunch:

Wendys! Riktigt bra strips faktiskt. Noteras.

Oroa er dock inte! Har så klart träningsgrejerna med mig, så körde ett pass nere på hotellgymmet sen på kvällen för att inte få allt för dåligt samvete.

Så. Nu får det räcka med bloggande. Har lite programkod att skriva. Lite excelblad att formatera. Och en massa systemdokumentation att läsa. Jag måste sluta skriva nu...

Paus i forskningsfabriken

Denna veckan spenderar vi i varsin del av landet. Jag är på den årliga bröstcancerkonferensen i San Antonio, Texas. Det känns konstigt att komma hit utan jetlag, och dessutom att åka taxi helt ensam från flygplatsen till hotellet. Jag har varit här tre gånger tidigare och då alltid i sällskap med Linköpingskollegor. I år står det Massachusetts General Hospital på min namnbricka, och jag är här på egen hand. Min handledare (eller vad jag nu ska kalla honom, chefen) ska presentera så han är här men håller sig undan då han tar tillfället i akt att jobba undan en massa.

Min Linköpingshandledare är dock här, så jag fick lunchsällskap och de senaste ippdateringarna från labbet där hemma. Det var kul, och det kändes som att jag jobbade i Lkpg igen. Och så sprang jag ju på två gamla kollegor inne på Macy's tidigare idag. Var annars hittar man svenskarna, liksom?! (Halva nöjet med USA-konferenser är shoppingen!)

Återkommer med konferensrapport senare i veckan!

P.S. Var min andra hälft befinner sig, det får han själv berätta!

Precis som på julafton

Och hur gick det med den där kalkonen på Thanksgiving? Jo tack. Den blev jättebra! Vi var ju några som träffades hemma hos oss på Thanksgiving för en middag i sann amerikansk anda. Knytkalas är bra och alla hade verkligen ansträngt sig för att göra amerikanska rätter, vilket var jättekul. På bordet stod till slut, förutom kalkonen då: 

• cream corn casserole
• sweet potato purée (med maple syrup; fy tusan vad sött det blev)
• brysselkål
• gröna bönor med muminkött, körsbärstomater och pinjenötter (muminkött=mozzarella-ost)
• ugnsrostad sparris med morötter och parmesan
• potatisgratäng (kanske inte så amerikanskt, men rackans gott i allafall)
• gräddsås (gravy) på Pers sätt
• champinjonröra med vitlök och spenat
• sallad med getost, melon och rödbetor
• och så nybakat ljust levainbröd (största limpan jag lyckats med hittills; Sture Surdeg gör det igen!)

Per redo att hugga in på Kalle Kalkon (som egentligen var en hon). 

En massa mat blir det!

Gissa om vi åt så att magarna stod i alla hörn! Men det finns alltid lite plats för efterrätt, som den här kvällen var pecannötspaj (sötsliskigaste pajen någonsin) och pumpapaj med grädde och vaniljglass.

Efterrätt!

Efter det här så orkade vi inte göra mycket mer än att ligga utslagna i soffan tittandes på amerikansk fotboll, som är ännu en tradition under Thanksgiving. Vi ger Thanksgiving 4 pumpor av 5, och ser redan fram emot nästa års firande!

Sådärja!

Nu har man tagit ytterligare ett steg för att smälta in och kunna beblanda sig bland de övriga Boston-borna (den svengelska brytningen avslöjar ju en rätt snabbt ändå i och för sig, men iallafall). Jag har tagit körkort!

Upplägget här är precis som i Sverige, först ett teoriprov och sedan "uppkörning".

Jag försökte plugga på så mycket som möjligt inför provet, men det visade sig ju att det inte var så klurigt det där. Man hade 25 minuter på sig att svara på 25 frågor och man var tvungen att ha minst 18 rätt. Jag var klar på typ 10 minuter. De kör ju med flervalsfrågor (precis som i Sverige), men som oftast går rätt snabbt att svara på eftersom alternativen är så sjukt självklara.

T.ex.

Säkerhetsbälte måste man

bara ha på om man kör fort

 ha lite löst liggande i knät

bara ha på sig i framsätet

 ha på sig alltid både som förare och passagerare

(givet svar, eller hur?)

Men de blandar in några som faktiskt är lite kluriga:

Vad blir den totala stoppsträckan om man kör 60 miles per hour?

 392 feet

 292 feet

 104 feet

 192 feet

(Å nej! det där med omräkning av fot och mph igen!)

När man kör på natten måste man ha lysena på

 ½ timme efter solnedgången till 1 timme före soluppgången

 1 timme efter solnedgången till 1 timme för soluppgången

 1 timme efter solnedgången till ½ timme före soluppgången

 ½ timme efter solnedgången till ½ timme före soluppgången

(suck! ingen aning. Varför bara inte ha på lysena jämt?)

Sen är vissa frågor bara allmänt komiska och vissa som gör att man blir lite mörkrädd när man tänker på att det på allvar testar såna här saker:

Om man närmar sig en person med en vit käpp, så måste du:

 köra en omväg

 tuta

 köra sakta

 stanna

(förmodligen menar de att man möter en blind person, rätt svar är iallafall att man ska stanna)

Vad menas med denna skylt med cirkulära pilar?

Och sen är ett av alternativen "Det är enkelriktad väg längre fram. Kör försiktigt."
Va!? Hur tänker man om man väljer det alternativet?

En annan hyfsat lätt fråga är; vad visar denna skylt att det finns i närheten?

Och så har man alternativen

 bensinstation (njae... låter långsökt)

 telefoner (va!?)

 mat (ja, hmm.... kniv och gaffel.... få se.....jo, man äter ju ibland med dem... det kanske har nåt med mat att göra)

Nåja. Klarade mig igenom det med godkänt resultat. Redo för uppkörning!

Det visade sig lite klurigt att få till alla praktiska detaljer inför uppkörningen. En viktig sak när man gör uppkörning är ju att göra det i en bil (Det är ju där som det praktiska kommer in i bilden. Blir ju liksom mer på riktigt då). Detta visade sig vara lite klurigt att få till faktiskt, för eftersom vi inte äger någon egen bil så blev det till att ge sig ut på jakt efter en låne-bil. Om man ska göra det i en egen bil (dvs. inte i en bilskole-bil), så måste den uppfylla visa kriterier. T.ex.
- Måste ha plats för uppkörningsinspektören i framsätet. (suck! ytterligare en sån där amerikansk grej. borde väl inte vara så svårt. de flesta bilar jag sett här hittills har ju framsäten. Skulle väl vara om man kör en McLaren F1 då, som bara har ett framsäte).
- Måste ha en "nödbroms" mellan framsätena, så att uppkörningsinspektören kan rycka i den om det går åt skogen. (Ja, det borde väl gå att uppfylla. I Sverige så kallar vi ju detta lite logiskt för "handbroms".)

Det visade sig att det där med handbroms mellan sätena inte är så vanligt här. Standard på nyare bilar är ju att man har en liten pedal eller t.o.m. så high-tech att man har en knapp. Men efter lite letande och bönande och bedjande bland de få man känner här i stan, så fick jag till slut tag i en finfin Honda CR-V som hade några år på nacken och med andra ord uppfyllde alla kraven perfekt.

Man måste ju också ha med sig en "sponsor" under uppkörningen. Det ska vara en person som haft körtkort i minst 1 år och är över 21år. Nån sån där "liability issue". Superbra att J & K varit här så pass länge att J kunde vara min sponsor. Nån är skyldig nån evig tacksamhet och en massa gentjänster!

När allting var ordnat och fixat och solen stod rätt på himlen och all stjärnorna var ordnade i perfekta konstellationer så var det då dags för uppkörningen. Lite nervös var jag ju. Men det visade sig ju att det var helt onödigt. För det som jag fick göra var (och här är inget utelämnat):
- visa hur man göra handsignalerna för sväng (om blinker på bilen har gått sönder)
- köra ut från parkeringen vid RMV-kontoret (motormyndigheten här i MA)
- köra 200 m och göra en vänstersväng
- köra några hundra meter till, en högersväng, och sedan fram längs en rätt öde väg i ett villaområde
- fickparkera mellan två bilar (som det typ var 30 meter mellan)
- svara på fråga hur man ställer framhjulen vid parkering i backe
- göra en "3-punkts-vändning" ut från denna parkering och köra tillbaka
- köra tillbaka

Total körsträcka: 1.5km
Total tidsåtgång: typ 5 min.

Inspektören, när vi var klara:
- "Det var ju inga problem det där. Du är godkänd. Men, du har kört bil förut va?"

Ja, jag har kört bil i 14 år. Lite har man ju snappat upp under den tiden....

Nåja. Skönt att ha det gjort nu iallafall.
Kan vara bra att ha nu när jag ska ner till South Carolina nästa vecka, och måste köra bil "i tjänsten".

Det där vädret...

Jomen man är ju svensk. Och då pratar man väder. Och tro mig, det är nog typiskt svensk/skandinaviskt/nordiskt att prata väder, för det är inte något ämne som intresserar amerikanerna särskilt mycket. Om det inte är någon hurricane eller annan superstorm på gång, förstås. Men, som född och uppvuxen i foppatofflans land, så ägnar jag ännu ett inlägg om vädret. 

Den mest använda appen i min telefon, näst efter mail, facebook och rss-läsare, är nog väderappen. (Men inte standardappen, för den är bara skit. Weather channel ska det vara.) I början när vi kom hit, så hade jag till och med Linkeboda som favorit på väderappen bara för att få lite skadeglädje när jag såg hur sugigt vädret var där hemma jämfört med här. Någon tyckte det var lite väl nördigt, så plötsligt hade jag inte några favoritplatser på appen längre...:/

Hösten här har varit helt fantastisk! Grått, regnigt, kallt och blåsigt? Inte då. Soligt, lite blåst, inte så mycket regn, och inte så farligt kallt. Kanonväder! Men vädret kan vara lite schizofrent, eller hur man ska uttrycka det, med temperaturer som varierar hej vilt under dagen; höstruggiga morgnar och sommarvarmt mitt på dagen. Ibland är det lite svårt att klä sig. Hur som helst, så gör vintern sina försök att slå till; vi får väl se hur det går med det...Oavsett, så kan jag meddela att våra biljetter för hemresan till jul inte är ombokningsbara, något som jag grämer mig lite för när jag får rapporter från familjen uppe i norra Sverige som säger -25 grader. Brrrr! 

Nåväl, på tal om varierande väder...Idag ser det ut så här: 

Snöigt, och minus en grad. Eller 30 Farenheit om man så vill. 

Och detta är vad som väntar framöver:

Är det våren som väntas i morgon?

Oavsett så kan jag just nu inte bry mig mindre, för på måndag tar jag flyget till Texas och där väntar det här: 

Sommar!

Jag klagar inte.