Dagens konversation

Sitter och surfar efter frukosten. Lyssnar på internetradio med loungemusik.

P1: Vet du vad jag tänker på när jag hör den här musiken?

P2: Nej

P1: Hairstyle i linköping. De spelar alltid sådan musik där.

P2: Nej, sällskapsresan.

P1: Sällskapsresan?

P2: Ja, så där kongas.

Och så kan ni själva räkna ut vem av oss som sa vad!

Var det 2012 eller?

USA, år 2012. Checkar?! Jag minns att min mamma hade ett checkhäfte som hon betalade med när vi storhandlade, och det var väl någon gång på mitten av 80-talet. Själv hade jag aldrig skrivit en check i hela mitt liv innan jag kom hit, men någon gång ska väl vara den första. Så här betalar man iallafall hyran. Observera; i paketet med checkar från banken kom även en fiffig liten ask att förvara dem i, som man själv fick vika ihop. Håhå jaja.

Inflyttade men inte installerade

Nu var det ett tag sedan vi skrev här på bloggen. Anledningen till denna bortavaro är givetvis flytten till lägenheten och allt det fört med sig.

Per kom tillbaka hit till Boston i tisdags kväll, med ett sprillans färskt EGET visum i sitt pass, så nu är han inte beroende av mig längre... För att Per skulle mota bort jetlagen så mycket som möjligt, så gick vi allihopa (dvs även Johan & Klara, som vi bott hos) till restaurangen Rockbottom för att äta, vilket visade sig vara en hit. Egna öltappar vid bordet! Goda hamburgare och en smarrig ’Triple chocolate brownie’ till efterrätt; det fick bli slutet på en period av lite för god mat och lite för lite träning. Lika bra att sluta på topp, eller hur?!

I onsdags morse hämtade vi hyrbilen, en prima Nissan Altima. Tillbaka till Johan och Klara för att hämta upp allt vårt bagage, vilket är en del, och sedan ut till lägenheten i Navy Yard. Sedan var destinationen IKEA, vilket var en ganska intressant upplevelse; precis som hemma men ändå inte. Några tusen dollar senare, samt givetvis ett besök i restaurangen, var det en hel del kartonger som dumpades vid hemkörningsdisken. Givetvis hade vi bilen full också. Ett snabbt stopp på hemvägen för inköp av nödvändigheter såsom kaffekokare, hårfön och brödrost, samt ett besök på stormarknaden för att åtminstone ha lite mat att stoppa i skåpen, sedan var vi båda två ganska möra.

Under tiden vi gjorde lite småfix i lägenheten, hörde vi något konstigt brummande ljud. Ganska högt, och ständigt återkommande, vilket fick oss att bli lite oroliga: Ska det verkligen låta så här? Efter att ha uteslutit att det kom från luftkonditioneringen fick vi ignorera det så gott vi kunde, vilket inte var så lätt då det lät som en mindre jumbojet samtidigt som golvet vibrerade. Behöver jag nämna att nattsömnen INTE var god den natten? Många tankar och scenarion flög genom huvudet; har de ”glömt” att säga att vår lägenhet ligger rakt över ventilationsanläggningen, kommer vi alltid att ha det så här, etc etc. Och när Piiha har börjat tänka negativa tankar, då är hon igång.

Idag vaknade vi av förklarliga skäl väldigt tidigt, men helt förstörda. Vem kan sova i ett sådant oljud (förutom Per då, som verkar ha sovit relativt bra i alla fall)? Så fort leasing-kontoret öppnade så var vi där och felanmälde. Men med en sådan dålig start på dagen (och livet i den här lägenheten) så var det inte precis med ett glädjeskutt som man tog sig an dagen.

Lägesstatus nu är att de har lokaliserat ljudet till ett av fastighetens ventilationsaggregat, och ska försöka göra något för att minska ljudet (men det är tydligen ”jätteavancerat för det består av en massa elektronik och rör”, som fixarkillen sa). De kunde inte lösa det på en gång, men efter lite om och men och kanske, så får just det aggregatet vara avstängt i natt. Återstå att se vad som händer härnäst, men det verkar som att de är inställda på att jobba på det under nästa vecka också.

I eftermiddags gjorde vi en lyckad jakt på ett strykjärn, och sedan fick det bli ännu en tur till IKEA, där också vår kulinariska middag intogs till det facila priset av 1.99 dollar. Svenskt ska det va!

Planen framöver är att försöka ordna internet till lägenheten, så att kommunikationen med omvärlden blir lite enklare, och montera ihop alla IKEA-grejer, så vi slipper leva med alla våra saker i resväskor. Vidare rapporter kommer...

Äntligen!

Äntligen så kom då mitt pass med posten idag.

Och vilken nervös väntan det har varit (jag har ju haft flygbiljett bokat för imorgon)! B o J har varit snälla och upplåtit sängplats åt mig i min väntan på post. Supertack för det! Men tydligen är det så att de får posten två gånger per dag. Vilket gjorde att när posten hade kommit idag och jag såg att postavin fortfarande saknades fick jag panik och fick skynda mig att boka om/flytta fram min flygbiljett. Men senare på eftermiddagen kom det post igen. Och då kom postavin som jag väntat på! Så då fick jag skynda att boka tillbaka resan till ursprungsdagen. Lite onödigt spännande, men nu blir det iallafall att jag åker över till Boston igen imorgon som planerat. Vi har ju redan styrt upp med hyrbil och första-dagen-i-lägenheten osv. Så det hade bara blivit krångligt annars. Längtar efter att få träffa födelsebarnet också.

Men min post-väntan har gjort att jag de senaste dagarna har haft chansen att "hänga" lite i Stockholm. Supergott med palten vi kokade i lördags, eller hur grabbar!?
Var och hälsade på M o J (och lille K!) i deras mansion. Finfint! Där bor ni bra.
Och som sagt, B o J, tack för att jag fått ockupera er soffa de senaste dagarna. Alltid mycket skratt när man hälsar på hos er.

Känns lite tomt efter ha gjort sista dagarna (på väldigt länge iallafall) på Linköpings-kontoret och lämnat tillbaka mobilen och datorn till chefen. Men de verkar klara sig bra utan mig. Min namnskylt var bortplockad och någon hade redan flyttat in i mitt gamla kontor! Nåja...de kommer sakna mig...eller? Vem ska nu byta diskhanddukarna i köket och fylla på servetter på borden? Saker jag känner vi inte riktigt gjorde fullständig Knowledge Transfer på.
Tack Nyborgare för sängplatsen under mina vända i Linköping. Inte tokigt när man kan ta en paus i flyttplanerande och bara sitta och snacka skit i bastun eller lyssna musik i bubbelbadet. Återigen konstaterat att det är många stjärnor på det hotellet! Kul att se också att Sture genom nån sorts mitos sprider surdegskultur (i dubbel mening).

Hur man förvånar amerikaner, del 2

Dyk upp på jobbet dagen efter första anställningsdagen. "Men, är du här? Jag trodde inte att du skulle komma förrän nästa vecka!"

Jaha, liksom...

Hur man förvånar amerikaner, del 1

Nu introducerar vi en kategori här på bloggen; i brist på bättre fantasi har jag valt att kalla den "konstigheter". Under denna rubrik kommer vi att posta just konstigheter som vi är med om eller konstiga saker som vi ser.

Här kommer första exemplet; hur man förvånar amerikaner.

1: Få instruktioner per mail om vad du ska göra din första dag som anställd.

2: På första anställningsdagen, ta dig till den angivna platsen.

3: Erhåll en lång lista på andra platser att gå till, var du ska hämta blanketter, och var du ska lämna dem.

4: Gör så (detta tar typ en hel dag, eller så).

5: Ta dig till din arbetsplats.

6: Berätta för sekreteraren att du gjort som du blivit tillsagd.

Klart!

Nu har det hänt grejer! Sedan några dagar tillbaka härbärgerar vi och allt vårt bagage hemma hos Johan och Klara, som har en stor lägenhet i västra Boston. I torsdags var vi på en visningsrunda och tittade på flera lägenheter, både i East Cambridge, Waterfront och i Navy Yard i Charlestown. I Navy Yard hittade vi en jättefin lägenhet som var helt perfekt, bortsett från att den är mindre än vad vi egentligen önskat. Men efter att ha sett flera andra lägenheter så konstaterade vi att den hade för många plus för att vi inte skulle slå till.

För att lägenheten skulle tas bort från marknaden var vi tvungna att dels lämna in en ansökan, dels betala en deposition. Detta skulle vi göra i torsdags. Men trots flera kreditkort, bl.a. ett med obegränsad kredit, var det inte helt enkelt att skaffa en check på den angivna summan. Vi kunde faktiskt inte ordna en check överhuvudtaget. Utan adress och amerikanskt bankkonto kommer man inte så långt i landet där cash is king. Så...ingen check, ingen lägenhet, ingen adress. Moment 22. Dessutom stod regnet som spön i backen, så det var inte precis en så lämplig dag att springa runt mellan olika bankkontor. Men efter många frustrerade timmar och diverse kreativa lösningar som förslag så löste det sig. Detta var dock bara det första steget i jakten på bostad; vår ansökan skulle bli godkänd också, ett besked som skulle dröja till onsdag.

I fredags blev det dock anledning till att fira! Vi blev godkända! Vi fick lägenheten! Hurra! 67 kvadratmeter i Navy Yard, sjöutsikt och bara en minut från Piihas jobb. Inflyttning är den 25 januari, så när som helst efter det (så snart vi skaffat lite möbler) kan ni komma och hälsa på!

En annan god nyhet är att Sture har överlevt flytten! Det finns alltså hopp för surdegsbak även på denna sidan Atlanten.

Sture extraknäcker som väckarklocka

Som förväntat vaknade vi jättetidigt första morgonen, men inte pga jetlag, som man skulle kunna tro. Istället var det Sture Surdeg som väckte oss. Eftersom vi inte har något kylskåp att förvara honom i, kör vi med is-i-papperskorg-varianten. Typ halv fyra på morgonen vaknar vi av ett pipande och gnisslande ljud; vi trodde att det var råttor. Det tog en liten stund att lokalisera ljudet till Stures hörna. Det visade sig att de dubbla plastpåsar som glasburken förpackats i, inte knutits upp, och eftersom Sture är en i högsta grad levande varelse som producerar gas, är det inte helt optimalt med strypt lufttillförsel. Så…Sture väckte oss!

De senaste dagarna har vi mestadels spenderat på Starbucks (fritt Wifi!) där vi surfat efter lediga lägenheter, löst mailproblem (dumma LiU som stänger mailkonton utan förvarning!), och planerat var nästa måltid ska intas. Per hinner också med att slösurfa mellan varven och drömma om vilken bil han ska köpa.

Vi har även sett våra första Boston-celebriteter (men fråga oss inte vilka)! Vi var på Vapiano och åt, och när två av gästerna skulle gå blev de genast omringade av människor som ville fota dem. Vi fattade ju att de var kända på något sätt, och vi fick senare reda på att de var Celtics-spelare.

Igår var vi och tittade på några lägenheter i East Cambridge, vilket skulle vara en bra plats för oss att bo på. Hyrorna var dock skrämmande höga, men lägenheterna var å andra sidan väldigt fina och hur fräscha som helst. I nuläget verkar det dock som att vi inte kommer att prioritera ett extra rum för eventuella gästers skull, för då rasar hyran i höjden. Idag har vi bokat in flera lägenhetsvisningar på två ställen i stan, och förväntningarna är ganska höga. Det skulle vara skönt att ha boendet färdigt innan Per åker tillbaka till Sverige på måndag kväll. Vi får se hur det går.

Mitt i bostadssökandet har Per dragit på sig en ordentlig förkylning med hosta (som håller oss vakna på nätterna) och ont i halsen. Vi tankar honom med diverse tabletter, men det verkar vara riktigt segdraget. Trist! Nu är det snart dags för lunch på en känd seafood-kedja. Clam chowder-day kan vi ju inte missa!

Två liv (och Sture!) på 92 kg

Avresedag! Tidigt uppvaknande för taxiresa till flyget. Fyra noggrant vägda kollin innehållandes två liv och givetvis Sture Surdeg (som inte skulle överleva en treårs-sejour i förrådet) checkades in, och tillsammans med allt vårt handbagage (tack och lov att handbagaget inte vägs, för då hade vi haft tre väskor till att checka in) styrdes kosan mot Amsterdam och sedan vidare mot Boston. Efter en lång flygresa har vi återigen konstaterat att Piiha har ett svårt beroende, nämligen töntiga dataspel. Varför sova när man kan spela spel, liksom?

Efter landning var det dags att gå igenom de nödvändiga kontrollerna för att bli insläppta i landet. Första anhalten var visumkontroll, och det löpte smärtfritt. Med godkända visum och endast ofarliga intentioner släpptes vi vidare till nästa kontroll, där vi skulle intyga på heder och samvete att vi inte hade med oss några otillåtna varor såsom mat, frukt eller frön (räknas Sture som mat, eller vad är han, egentligen?). Givetvis blir vi med vår jättepackning på två överfulla bagagevagnar ”slumpmässigt” utvalda för genomlysning av våra väskor. Här blev vi (läs: Piiha) lite orolig för att Sture skulle få återvända till hemlandet, men det gick bra det också.

När vi officiellt var insläppta i landet fanns det frågetecken om hur vi skulle ta oss till vårt hotell, då tunnelbana erfarenhetsmässigt inte var ett alternativ med flera tunga väskor och bara två armar var. Därför blev vårt val givetvis taxi. Frågan är dock om vi blev lurade av den marockanske taxichaffisen.

Första eftermiddagen på amerikansk mark var en kamp mot trötthet och jetlag, men med en hamburgare (givetvis!) till lunch och eftermiddagskaffe från Starbucks kunde vi åtminstone hålla ossvakna till halv nio. Nu återstår bara att hitta ett mer permanent boende.

Grisen är matad, brunnen är tömd!

Grisen är matad, brunnen är tömd; nu är vi i Boston! Efter många timmars packande, flyttande och resande har vi blivit insläppta i landet utan problem. Bor nu på hotell eftersom det permanenta boendet inte är löst ännu. Vi hade is i magen (läs: dålig framförhållning) att åka hit utan att ha kollat upp boendet på förhand.

Förresten kan Piiha nu tituleras både arbetslös OCH bostadslös…Per gjorde alltså inte ett speciellt bra kap när han valde sin fru…

Men om vi spolar tillbaka till fredag morgon, så tar vi flytthistorien från början. Fredag var alltså dagen då vi skulle flytta hela vårt bohag till ett förråd på 8 kvadratmeter, ett förråd som i storlek skulle vara anpassat till en helmöblerad tvårumslägenhet. Det där med dålig framförhållning visar sig vara ett återkommande drag, eftersom vi redan här insåg att det tog lite mer tid än planerat att packa ihop lägenheten. Dagen fick alltså spenderas både packandes och bärandes, med lätt panik i blicken. Men med starkamuskler (både P&P tackar Danne på WC allra ödmjukast för alla marklyft någon tvingats köra i tid och otid!) och hög tidseffektivitet lyckades vi flytta varenda pinal till vårt förråd. När vi anlände till förrådet med tredje och sista lasset, insåg vi att det där utrymmet inte var så obegränsat som vi först trott. Men med lite Tetrisvana och en packningserfarenhet som bara en same* kan uppbringa lyckades vi fylla alla kubik i förrådet.

(*Förklaring till er som inte förstår same-referensen: Alla turer vi gjort till Njalla och Harrå har alltid inletts med två evighetslånga packpussel. Det första för att få på skoter, kälke och alla livsnödvändiga kollin på släpet bakom bilen, och det andra för att få med sig allt detta från bilen till respektive hus. )

Tillbaka till lägenheten var det ”bara” garderoben kvar att ta itu med. Eftersom Piiha gjort en ordentligt garderobsrensning, så var det ju inte så mycket kläder som skulle behöva packas. Eller? Efter att ha fyllt fyra stora väskor (modell hockeytrunk), var ungefär 2/3 av garderobsinnehållet orört…

När klockan slog 02 satte vi oss i bilen för att köra de dryga 30 milen ner till Piihas pappa, där bilen skulle lämnas. Då hade vi inte hunnit äta middag ännu, så en oerhört kulinarisk måltid intogs på OKQ8 i Jönköping kl 03.30. Efter ett snabbesök i Bjärnum inkluderande trista avsked, åkte vi tillbaka till Linköping för sista natten i Sverige. Ett stort tack till Hotell Nyborg i Hjulsbro för logi, sällskap och husering av våra ”få” klädsäckar som inte hann föras till förrådet.

Fortsättning följer!