Två liv (och Sture!) på 92 kg

Avresedag! Tidigt uppvaknande för taxiresa till flyget. Fyra noggrant vägda kollin innehållandes två liv och givetvis Sture Surdeg (som inte skulle överleva en treårs-sejour i förrådet) checkades in, och tillsammans med allt vårt handbagage (tack och lov att handbagaget inte vägs, för då hade vi haft tre väskor till att checka in) styrdes kosan mot Amsterdam och sedan vidare mot Boston. Efter en lång flygresa har vi återigen konstaterat att Piiha har ett svårt beroende, nämligen töntiga dataspel. Varför sova när man kan spela spel, liksom?

Efter landning var det dags att gå igenom de nödvändiga kontrollerna för att bli insläppta i landet. Första anhalten var visumkontroll, och det löpte smärtfritt. Med godkända visum och endast ofarliga intentioner släpptes vi vidare till nästa kontroll, där vi skulle intyga på heder och samvete att vi inte hade med oss några otillåtna varor såsom mat, frukt eller frön (räknas Sture som mat, eller vad är han, egentligen?). Givetvis blir vi med vår jättepackning på två överfulla bagagevagnar ”slumpmässigt” utvalda för genomlysning av våra väskor. Här blev vi (läs: Piiha) lite orolig för att Sture skulle få återvända till hemlandet, men det gick bra det också.

När vi officiellt var insläppta i landet fanns det frågetecken om hur vi skulle ta oss till vårt hotell, då tunnelbana erfarenhetsmässigt inte var ett alternativ med flera tunga väskor och bara två armar var. Därför blev vårt val givetvis taxi. Frågan är dock om vi blev lurade av den marockanske taxichaffisen.

Första eftermiddagen på amerikansk mark var en kamp mot trötthet och jetlag, men med en hamburgare (givetvis!) till lunch och eftermiddagskaffe från Starbucks kunde vi åtminstone hålla ossvakna till halv nio. Nu återstår bara att hitta ett mer permanent boende.