Äventyr

Nu är vi utanför Miami, efter en sväng ner till Key West, en tur till Cape Coral på västkusten och en avstickare till Everglades. Som vanligt när vi är ute och far så är det alltid något som strular. Denna gången var det hyrbilen som vägrat starta och lämnat oss strandade inte mindre än tre gånger. Hertz Emergency-nummer kan jag snart utantill. Nu har vi iallafall en ny bil och har tagit oss tillbaka tvärs över Florida utan några missöden. 

Temat för de senaste dagarna har varit vilda djur. Mer detaljer och bilder kommer, men det har varit både alligatorer, stora fiskar och närgångna tvättbjörnar. Bilden nedan visar dagens sysselsättning innan vi lämnade Cape Coral. Kan ju tillägga att det smakar mer! Smider redan lite lösa planer för nästa resa...

I morgon är det nyårsafton, så Gott Nytt År önskar vi er alla!

Jul i Fort Lauderdale

Tja…vad gjorde ni på er semester? Vi GICK!

Första anhalten på vår Florida road trip är Fort Lauderdale, där vi fortfarande befinner oss. Vi har lyckats bra med hotellbokningen via Hotwire (där man inte vet vilket hotell man hamnar på förrän bokningen är genomförd). Riktigt schysst hotell där vi fått ett fint rum med litet kök och stor balkong, och vi har till och med tvättmaskin. (Och så luktar det inte mögel!)

Vita byggnaden i mitten är vårt hotell. 

Och här är utsikten från balkongen. Somliga nöjer sig tydligen inte med EN båt. 

Det var redan lite av ett äventyr när vi skulle ta oss från flygplatsen till hotellet (vi har inte hämtat upp hyrbil ännu). För att "spara lite"(=Pers inställning. "göra som lokalbefolkningen"=PLs inställning) hade vi (=PL) kommit fram till att det finns buss att åka. Consensus i resesällskapet var att det var okej att vänta lite vid busshållplatsen, eftersom det var semester och vi inte hade bråttom. Sagt och gjort, buss från flygplatsen, byte vid någon sorts centralstation, för bara 4 dollar. Det låter överkomligt. Som vanligt hade vi inte riktigt reflekterat över själva konceptet; vem åker egentligen buss runt Fort Lauderdale / Venice of America / Billionares Row? Resan till centralstationen gick bra, men väl där kände vi oss lite olustiga med det övriga sällskapet som väntade på bussen. Om man säger så här… en grabb vi pratade med om att vi var från Sverige och att det fanns mycket snö där, nämnde att han också hade mycket "snö", i fickan. Och den Molly han refererade till, var inte den Molly som skrev brev till tomten i det tecknade programmet man ser på julafton. 

Första dagen hade vi planerat att promenera ner till stranden och gå runt lite för att få se lite av kringområdet. Ser inte så långt ut på kartan. "Vi är ju vana att gå", "Amerikanerna åker bil onödigt korta sträckor", "taxi kostar bara onödigt med pengar", "det är ju inte så himla varmt". Citat som vi snabbt fick omvärdera. Helt slutkörda, genomsvettiga och med fötter med skoskav kom vi till slut fram till själva downtown. Och det visade sig faktiskt vara rätt värt det, för vi hittade en båt som åkte en, som det skulle visa sig, rätt fascinerande rundtur bland kanalerna och hamnarna här i Fort Lauderdale. 

Phoenix 2. En av världens största privata yachtar.

Fickparkering, Yacht-style.

"The White House". Till salu.

Vi åkte bland annat förbi ett fint litet hus vid vattnet som för tillfället var till salu. Sjönära läge. Ett separat poolhus ingår, på modesta 5000 kvadratfot. Slå-till pris på 35 miljoner. Dollar.

Yacht-infart till huset måste man ha. Och har man inte det så är det dags att flytta. Det finns faktiskt en ledig tomt på Harbor Island. Bara 9 miljoner dollar. 

Julafton inledde vi med ännu en promenad. Eftersom vi dissade hotellfrukosten ganska rejält efter första morgonen så var det bara att börja knata igen. Denna gången styrde vi norrut, mot Lauderdale-by-the Sea, där vi hade spanat in en schysst diner.

Julgran i Lauderdale-by-the-Sea

På vägen tillbaka hittade vi en mataffär, så det blev finfin jullunch på balkongen.

LOX-bagel (philadelphiaost och rökt lax) till jullunch. 

Framåt eftermiddagen var vi kaffesugna, så Per gjorde rigorös research på Yelp för att leta upp ett bra café i närheten. Man vill ju testa nåt genuint litet ställe när man ändå är på semester (och här kan vi tillägga att PL frånsäger sig allt ansvar över café-valet. Hon hade nöjt sig med Starbucks en kvart bort). Hmm, ett ställe som verkar ha fått bra betyg. Endast 30 minuters promenad. Låter okej. Så det var bara att återigen börja traska. 

Typ rakt genom ett schaskigt industriområde. Men det fanns åtminstone trottoar…

Åsså var det stängt när vi kom fram…Det slutade med att vi hamnade på Starbucks till slut iallafall. Suck. Måste det ens tilläggas mängden gliringar som delades ut!?

Hur blev det med julmiddagen då? Jo, tack. Någon i sällskapet blev mozzarella-frälst. Det visade sig att restaurangen på hotellet där vi bor ägs av Todd English, som är en stor krögare hemmahörande i Boston (världen är liten). Och just det här stället erbjuder mozzarella som de tillverkar vid bordet. Givetvis var vi tvungna att testa.

Chef Felix handdrar vår mozzarella.

Resultatet. Mozzarella och antipasti.

Och herregud så gott det var! Ljusår ifrån det sega muminkött man köper i affären. Rekommenderas! Och med en dessert som skulle kunna föda en hel familj (två kvadratdecimeter chokladkaka med grädde och glass), så var vi glada att vi bara behövde rulla bort till hissen och åka upp till rummet. 

För en person? Jajemen!

God Jul från bloggskrivarna!

P.S Alla bilderna är tagna med telefonen. Råkade glömma sladden till storkameran...

Oh, the irony!

Jo, det är ju så här att det nalkas jul. Och vi sitter inte på ett flyg över Atlanten. Efter förra julens nomadliv med alldeles för många restimmar (men massa, massa timmar i allra bästa sällskap; familj, släkt och vänner) kom vi fram till att vi inte ville göra samma sak igen. En resa hem innebär just, inte för att vi måste, men för att vi väldigt gärna vill, att vi åker fram och tillbaka för att hinna träffa så många som möjligt på den korta tid vi är hemma. Nackdelen med familjer i varsin landsände.

I år har vi bestämt oss för att stanna här över jul och nyår. Men eftersom ett grått Boston (just nu har inte vi heller någon snö) lockar inte lika mycket som sol, värme, strand, en och annan alligator och semester, så idag flyger vi till Fort Lauderdale. 

Ironin i det hela? Efter fem dagar i Fort Lauderdale drar vi på roadtrip…många mil i bil blir det. 

Vi vill givetvis passa på att önska er alla en riktigt GOD JUL och ett GOTT NYTT ÅR! Och så säger vi ett stort TACK till er som skickat foton och julkort! Vi blir jätteglada för sånt!

Vädret och så lite sport. Sport? Ja, sport...

Hallå bloggen!

Efter att med vemod vinkat adjö till höstens tre besök, så har vi nog återhämtat oss och kommit in i lunken igen. Nu är det tyst i lägenheten och plötsligt har vi så mycket yta att röra oss på. Och givetvis har det hänt saker som vi kan rapportera om! 

Den där regeringen har ju varit stängd (hur kan man liksom bara stänga en regering, det känns konstigt?). Vi märkte inte av det så mycket, mer än att helt plötsligt fick man inte komma in i självaste Navy Yard (bortre änden av området vi bor i), för eftersom det räknas som en historisk park så var även den stängd. Detta var inte något vi led av, men det kom några klagomål frön löparen i familjen, vars morgonrunda tydligen blev några hundra meter längre.

Här var det stängt!

Columbus Day är en helgdag som passerat, och det hade kunnat vara en långhelg, men med Pärans ickegenerösa arbetsförhållanden så innebar det givetvis jobb för honom. Den här dagen firas naturligtvis för att högtidlighålla att Christofer Columbus hittade till Amerika 1492, men hur man egentligen firar, det vet jag faktiskt inte. Vi hittade till Amerika den 8 januari 2012, men så vitt jag vet är inte det någon helgdag som firas. 

Efter det så var det iallafall dags för Halloween. Och att Halloween var på intåg visste man givetvis i flera veckor innan, eftersom de som firar lite mer ambitiöst än vad vi gör (dvs typ alla amerikaner) hade fram sitt inte så smakfulla pynt redan i slutet av september/början av oktober.

Halloween-pynt i lobbyn utanför gymmet där jag går.

Och faktiskt, pumporna och spökena hinner inte ens packas ner innan julpyntet kommer upp, varför ha en paus från allt pynt om man inte behöver?

För tidigt? FÖR TIDIGT!

Och med detta ändlösa (men ändå kanske ibland lite stämningshöjande) pynt, både på längden och på tvären, så finns det ännu en anledning till att man (Jag!) blir lite less på att ta ut högtiderna i förskott, nämligen vädret. Detta väder. Vi måste prata om vädret. Är det varmt så kan inte vara jul, sån är lagen. Och är det varmt så är man barbent, och då är det definitivt inte jul. Men med det här vädret som råder, så är det inte utan att man blir lite schizofren för att 1: Man vet inte hur man ska klä sig, och 2: Man vet inte riktigt vilken årstid det är. Vi hade det varmt, och sen var det varmt, och sen var det lite ljummet. Och då har man ju shorts. Och sen, kabosh, så blev det byxkallt. Och då tar man fram sina kossestrumpor.

Och då tänker man ju att, oh well, hösten är här och då är det snart vinter. Man tänder ljus, tänder ljusslingan som ligger i fönstret (julslinga för vissa, mysslinga för mig) och liksom bereder sig för att gå i ide. Men DÅ ÄR DET DAGS ATT PLOCKA FRAM SOMMARKLÄDERNA IGEN! För helt plötsligt blir det 17 grader varmt! På kvällen!

Barbent och  höstlöv, känns fel på något sätt.

Och sen blir det kallare igen. Missförstå mig rätt; jag klagar inte. Hösten här är kanonfin och antalet regndagar är väldigt få, och jag är inte avundsjuk på de 50 nyanser av grått som den svenska hösten brukar bjuda på. Men på något sätt så behövs det ändå några veckor (någon vecka?) med regn och rusk för att man ska komma i rätt stämning och se fram emot vintern och snön som kommer och lyser upp i mörkret. Och växlingar mellan frostkallt och 17 grader varmt från dag till dag gör bara att det är svårt att klä sig. Oh well. I-landsproblem?

Vi måste också prata lite sport (det lilla jag förstår av det…de som spelar mot mig i quizkampen vet att de alltid ska välja sportkategorin, för då kan jag aldrig svara på några frågor. I min värld står Tomas Ravelli fortfarande i mål i…fotboll…eller var det hockey?:)). Nåväl. NHL-laget här i stan, Boston Bruins kom till final…näe…ni ser ju hur bra koll jag har. Vi börjar om…BASEBOLL-LAGET här i stan, Red Sox, kom till final i World Series, som är typ USA (och lite Canada) -ligan för baseboll. Och även om de har vunnit typ tre gånger tidigare (eller fler?) så var det här första gången sedan 1918 som de hade äran att spela finalmatchen på hemmaplan. Och om sport är stort i Sverige så är det ännu större (liksom allt annat) i USA. Överallt blir man påmind om finalen (och ändå skrev jag fel lag i början av stycket…) och det finns en tradition att man klär diverse statyer i klubbkläder inför matchen. Så här såg till exempel George Washington ut, utrustad med både klubbtröja, en mössa och rött slutspelsskägg.

Och så här smyckar man State House. (Boston Strong är ett uttryck som myntades efter Marathon-bombningarna.)

Och så vann de då sin match på hemmaplan, hurra! Och det firar man givetvis. Men Boston-polisen, som arbetar mycket i förebyggande syfte, hade till exempel förbjudit all trafik (inklusive gångare) i området runt Fenway Park (arenan) efter sjätte inningen, och jag antar att det minskade riskerna för tumult. Men ändå var det givetvis folkmassor ute på gatorna och vissa idioter firade så mycket att de började välta bilar och ha sig. (Men eftersom vi bor i insamlingarnas förlovade land, så startades det givetvis en insamling till förmån för bilägaren, som på kort tid drog in en himla massa pengar så att han kunde köpa en ny bil. Slutet gott.) Hursomhelst. Boston stad ville också hylla laget, så då ordnade man en Duckboat-parad genom stan. Och duckboats, för de som inte varit i Boston, är de militära amfibiefordon som man byggt om och använder för att slussa runt turister i. Stora delar av stan stängs av (en lördag) och folk vallfärdar till paradvägen för att hylla sina hjältar. En och en halv timma innan paraden ens startar möter jag folk som med ihopfällbara stolar under armarna är på väg för att inta bra åskådarplatser. Jag behöver väl inte ens nämna att vi inte tog oss ut för att kolla (Folkmassor, nej tack).

North Point Park innan paraden.

Och så måste jag ju tillägga att en av basebollspelarna gillade sin duckboat så mycket att han köpte den på stående fot. Och häromdagen rapporterades det i media att den var på väg hem till hans farm i Alabama.

Och på tal om media så avslutar jag med två tidningsklipp om kommande program. Behöver jag ens tillägga att jag inte kollar på TV??

Hösttider och garagekrig

Swooosh! Hörde ni det? Det var september och oktober som drog förbi. Hösten är här, och nu är det bara veckor kvar till jul. Har sagt det innan men säger det igen; Herregud, vad tiden går! Det går från det här 

till det här 

på ett ögonblick. Förra veckan gick jag i shorts, och vi hade runt 20 grader. Nu har jag fått retirera till jeans och till och med strumpor på fötterna! Men å andra sidan så får vi ju njuta av omgivningar som den här 

så jag ska väl inte klaga alltför mycket. 

Det är ju pumpatider också, och Päran hittade en lagom stor pumpa utanför Whole Foods. 

En broilerpumpa på anabola. Den orangea, alltså. 

Och som vanligt så upphör man ju aldrig att förvånas när man går i affärer i det här landet. Senaste fyndet (nej, vi köpte inte) är det här: 

Doftljus med bacondoft och popcorndoft. Gott? Nja...

Med hösten kommer ju också äpplena, och eftersom vi inte gillar tillsatser och socker, så har jag givetvis gjort min egen äppelmos. Här är det ganska vanligt att man åker iväg till en äppelodling och plockar sina äpplen. Vi var lite okonventionella och dissade traditioner och plockade våra äpplen på Stop & Shop istället. 

Vad mer kan tilläggas? Jo! Vi utkämpar ett litet krig som har pågått sedan i somras ungefär. Så här ser motståndarna ut: 

Piff & Puffs ouppfostrade kusin

Ekorrarna…Det visar sig att de har bestämt sig för att flytta in i vårt garage. Och vem kan klandra dem? Fyra våningar, inklusive värme, men med toalett i byggnadens lobby. Och massor av rördragningar i taket, på vilka man kan leka hela havet stormar. Tyvärr har vår bil blivit en av avsatsramperna för att komma upp på rören i taket, med följden att vi har fina ekorrfotavtryck på motorhuv och framruta.  Kriget var inlett. 

Första ronden: Tabasco. Strategiefterforskning på nätet gav att det skulle kunna funka. Päran hällde ut en halv flaska på rördragningarna och på marken. Då försvann spåren under någon vecka. 1-0 till oss. Sen kom de tillbaka igen. 1-1. Då tog vi Management för huset där vi bor till hjälp, som kontaktade squirrel-exterminator. Det tunga artilleriet bestod av fällor. De fångade en. Men den här utrotaren var nog lite av en djurvän, för enligt uppgift så släpptes ekorren efter att denna blivit strängt tillrättavisad att åtminstone tvätta fötterna innan han springer runt på bilarna. 2-1 till oss. Men sedan flyttade ekorren tillbaka, och då tog han med sig några kompisar och startade kollektiv. 2-2. Då gav vi oss. Fick ny parkeringsplats på annat våningsplan. Men tror ni inte att de jäklarna flyttade med?! Jojomen. 2-3. Numera förs kriget på alla våningar i garaget, och ekorrarna släpps inte längre ut med livshanken i behåll. Så får vi se vem som skrattar nu...

Effektivitet och implementering, och så lite sport

Japp, det var ämnet för kursen jag gick för två veckor sedan. Comparative effectiveness, cost  effectiveness & implementation research. Låter tungt, och det är det. Åtminstone när man sitter på fjärde föreläsningen för dagen och bara väntar på lunchen som inte serveras förrän efter ännu en föreläsning...Bäst att dricka lite mera kaffe! 

Tyvärr fick jag väl inte med mig något matnyttigt om effektivitet och hur det kan implementeras i just min vardag, även om det skulle behövas just nu. Tiden går och går, men jag undrar hur mycket jag får gjort, egentligen...hur som helst. 

Förra helgen var vi på fotboll. Alltså den amerikanska versionen, där man får springa med bollen i händerna. Vi hade turen att få tag i gratisbiljetter till en match college-fotboll mellan Harvard och Brown. Men man kan ju ha lite olika åsikter om matchtiden, kl 19.30 en lördagkväll...det är ju sent om man som jag däckar i sängen strax efter klockan 21!

Eftersom jag är sportanalfabet så kan jag inte bjuda på någon djupare analys av matchen mer än att Harvard vann. Däremot kan jag rada upp lite hårdkokta fakta om självaste Harvard Stadium, där matchen ägde rum. 

• Byggdes 1903 och är med sina 110 år den första amerikanska arenan för collegeidrott som byggdes i betong. Tydligen fanns det många skeptiker som inte trodde att konstruktionen skulle hålla, så när de första åskådarna anlände under invigningsmatchen, promenerade superintendenten för bygget helt demonstrativt runt under läktarna. 
• Den tog bara fyra och en halv månad att bygga och är en gåva från 1879 års avgångsklass.  
• Har plats för drygt 30 000 åskådare. 
• Är formad som en hästsko. 

Och eftersom det är tråkigt med fakta som bara rabblas upp och som ingen ändå kommer att komma ihåg, så slutar jag här med en bild istället. 

Älgjakt

Okej, jag vet att det var ett tag sedan mitt förra inlägg. Men det är väl dags att berätta lite om vändan jag gjorde hem till Sverige och årets älgjakt. 

Eftersom det var fullt fokus på Njalla som slutdestination, så hade jag (vilket betyder morsan) förberett allt för att direkt jag kommer till Gällivare i stort sett bara packa om och dra vidare. Slutresultat: Boston - Njalla på typ 20 timmar. Inte så illa. Frågan är vilken delsträcka som är knöligast (ger lite perspektiv när man tänker på det).

När jag kom till Arlanda så kände jag att jag hade ont i halsen. Typiskt att bli förkyld och sjuk när man är ledig! Så jag tänkte det skulle vara bra att dricka något varmt. Så jag köpte mig en kopp te. Det var först när jag satt mig ner som jag tänkte på vad jag just gjort. 26 spänn för en kopp varmt vatten! Jag tog till och med tepåsen själv från ett ställ vid kassan. Det tog henne typ 3 sekunder att servera mig min kopp. Bra marginaler inom teserveringsbranchen.

Gu vad gott att äta frukost hemma hos morsan! Ledighet och hemma i Gällivare, det betyder att man får ha bregott på rostebrödet plus apelsinmarmelad. Mums.

Fatta vad gott sånt där runt Wasa knäckebröd är också!

Nå. Till veckans huvudpunkt. Det som många kallar älgjakt men som väl egentligen oftast mer är som en avancerad skogspromenad. Mycket smygande och planerande i skogen, men det är nog bara att konstatera att ett älgöra hör en hur mycket man än försöker vara tyst när man går genom meterhögt björkris och rakt över surmyrar. Och hur kan en älg ha sån stenkoll på var man är att den smyger förbi en på typ 80 meters håll, utan att göra ett enda ljud, och sen bara försvinna?

Vi hade ju i och för sig Mita. "Bra älghund?" undrar ni. "Karelsk björnhund! Ja men dåså.", tänker ni. Mera promenadkompis i skogen, tror jag. Eller vad säger du, brorsan?

Mita, smita.

"Andra" hävdar att jag lika gärna kan ha med mig ett ärtrör i skogen, i stället för bössan. Jag skjuter ju ändå aldrig nåt. Hmm... kanske sant. Men man får iallafall vara med lite grann där det händer. Oftast när det redan är klart för kaffeeld, men men...

Åldermannen i gänget. Turgubbe i år igen och som vanligt i full fart. Finurlig som få också. Snacka om "ingenjör". Riktig idol. Bildtextutrymmet för litet för att beskriva tokerierna denna gubbe har för sig. Men om jag bara så är 50% så aktiv som honom när jag är i den åldern, då kommer jag vara nöjd.

På hemresan så hade jag redan innan planerat in att passa på att äta äkta svensk kebabpizza på Alfredos på Arlanda. Nåt som jag saknat. Stor besvikelse när den inte var så god som jag målat upp i minnet.

Sedan skrapade jag ihop de sista svenska kontanterna jag hade i börsen och tänkte att jag kan ta och köpa mig en kaffe. Men vafför kostar det som guld att få sig en Latte? Pengarna räckte bara till en espresso. En sån kaffekopp känns ju mikroskopisk, när man är van vid att dricka 'grande'.

Nåja. Härlig vecka iallafall. Sen är det väl efter en sån här ledighet, när man varit i stugan på landet/skogen/fjället, som folk säger att man laddat batterierna och kan ta tag i jobbet igen med full energi. Men jag vet inte... jetlag och klockan inställd på upp-tidigt-innan-solnedgången och alla Njalla-aktiviteter. Utvilad? Njae, tveksamt. Men som morsan alltid säger, "det är som ett annat sorts jobbande, man blir som utvilad ändå". Sant.

Sen så fick jag med mig tunnbröd och hjortronsylt i väskan. Som julafton, tyckte vissa! In i frysen och märkas med 'får endast ätas vid festliga tillfällen'. Typ frukost... och eftermiddagsfika.. och...

"Det finns alltid nånting man kan fira", del 14

Idag säger vi hurra för Boston, som firar sin 383:e födelsedag! 17 september 1630 grundades staden av brittiska puritaner. 

Det firar vi med ett superkort blogginlägg, halsont, utebliven träning, finfint för-höstväder och möjligen en hamburgermiddag. 

Röstfiske

Jag tänkte fiska lite röster, på bästa politikervis. 

Jag har tydligen blivit en av fem semifinalister i en fototävling som anordnas under restaurangveckan här i Boston. Med den här bilden. 

En förrätt (något slags getostbollar med tapenad; jättegott var det!) Och man kan rösta. Så nu vill jag givetvis att ni går in på den HÄR SIDAN och röstar på min bild. Så, gör det nu. Från alla telefoner, surfplattor och datorer ni kan hitta. Och så från era kollegors datorer. Så, så! Skynda skynda, ni har till och med fredag kl 23 svensk tid på er! Och jag tackar givetvis allra ödmjukast för alla röster jag kan få. Tack tack! Och om jag vinner så lovar jag att bjurra på middag, här i mitt kök. Resan betalar ni själva. :)

"Det finns alltid nånting man kan fira", del 13

Första måndagen i september infaller Labor Day här i USA. Arbetarnas dag, ungefär som första maj hemma i Sverige. Detta är också dagen då sommaren officiellt slutar, och sista dagen för säsongen som man kan gå klädd i vitt och bäckebölja (om man nu skulle göra det någon gång; i mina ögon är det väl mest sängkläder som är gjorda i det tyget). Årets värsta trafikhelg, eftersom många passar på att ta en sista långweekend i sina sommarhus innan skolorna startar igen. Och om man inte åker iväg någonstans så kan man spendera helgen shoppandes, eftersom det är rea överallt. Dessutom börjar NFL-säsongen (amerikansk fotboll). 

Och hur firar vi då detta? Som alla andra lediga dagar; jag jobbar! Men bara några timmar. Cellerna tar aldrig ledigt. 

"Det finns alltid nånting man kan fira", del 12

Idag för två år sedan var det en nästan helt vanlig fredag. Inte alldeles vanlig, för det var med en lite konstig känsla i magen som vi slutade lite tidigare än vanligt från jobbet. Cyklade hem, och hoppades hoppades hoppades att vi hade fått ett kuvert i brevlådan, annars skulle eftermiddagen bli lite krånglig. 

Kvart över ett kom posten, och brevbäraren levererade vår hindersprövning. Finkostymen på ("Åh, kan vi inte ha jeans på oss?"), och en fem minuters promenad till stadshuset, där vi mötte våra fina vänner C & S. De var de enda som visste om att vi var där just då. De hade med kort varsel tidigarelagt en hemresa från Stockholm och fixat barnvakt för att vara våra vittnen i stadshuset, vilket vi är dem evigt tacksamma för. 10 minuter och ett skrattanfall senare var vi vigda. 

Herregud, vad har vi gjort??!
Fotograf: Stefan Eng

Efter stadshuset gick vi och fikade, och när barnen skulle hämtas från dagis så gick vi hem och delade på en flaska av min disputations-champagne. Efter restaurangbesök på kvällen la vi tillbaka ringarna i sin ask, och tidigt nästa dag åkte Per till Lappland för att jaga älg. Två och en halv månad senare ställde vi till med en fantastisk fest med alla våra vänner, arbetskamrater, familjer och släkt, tillresta från Kiruna i norr, Köpenhamn i söder, Göteborg i väster och Umeå i öster. 

Så här i efterhand är det kanske inte ett helt optimalt val av vigseldatum, då någon kommer att befinna sig i älgskogen (5753 km bort) ungefär 4 år av fem (eller något sånt, har inte räknat). Så även detta år. 

När jag tittar igenom våra bröllopsbilder (jag kallar dem det, fastän de inte togs på själva bröllopsdagen), så slås jag av att det är många som går i det här temat: 

Fotograf: Cecilia Möller

Vi hade uppenbarligen väldigt roligt under fotograferingen. Och man kan väl säga att det är samma tema som genomsyrar vårt förhållande. Vi har väldigt roligt tillsammans, nästan hela tiden. Jag älskar dig, Per!

Fotograf: Cecilia Möller

Och vill man se ännu fler professionella bilder, så gör man det i ett fint bildspel tillsammans med musik som finns HÄR. 

Och hur firar vi då detta? Varje dag är ett firande, men vi firade lite extra i onsdags, då vi åt finlunch på restaurang.