Räjjsrapport

Jahapp. Så där ja. Då har man klarat av ett maratonlopp.
Hur det gick? Jorå, men jag ska dra lite om uppladdningen inför själva loppet först.

För att få lite speed i benen så har jag ju försökt köra lite olika intervall-pass osv. och bl.a. sprungit på en löparbana i närheten där vi bor. Några riktiga långpass har jag också varit ute på, längsta var på 33km. Så jag kände mig hyffsat redo inför loppet. Men för ungefär en vecka sen var jag ute på ett kort pass och kände att jag fick ont i framsidan av vänster smalben när jag sprang. Inte bra. Hoppades att det skulle försvinna när jag vilade dagarna innan loppet. Med samma dåliga tajming så blev jag förkyld på fredagen med ont i halsen och hosta. Inte bra. Försökte bota med alla möjliga medel; dricka te, storkonsumera halstabletter osv. Värst var Piihas huskur där man skulle äta rå vitlök! Usch! Äckligt.
Nåja. Bara hålla tummarna att allt ska vara bra tills loppet.

På lördagen åkte vi ut till Lowell (45 min med bil från Boston) så jag kunde hämtade min nummerlapp i förväg och vi var på den lilla "mässa" som hörde till loppet. Piiha lyckades faktiskt fynda en löparjacka (Hmm... är det någon som faktiskt planerar för att löpträna, tro?).

Jag hade ju en hel del funderingar kring hur vädret skulle vara och vilka kläder jag skulle springa i. Enligt väderprognosen så skulle det bli lite kallt på morgonen men soligt, för att senare under dagen bli rätt hyffsat varmt. Dock skulle det bli blåsigt. Svårplanerat alltså. Jag bestämde mig för short och t-shirt. Tänkte att det skulle gå snabbt att bli varm i kroppen när jag väl börjat springa och efter det är det bara extra jobbigt att springa i långärmat.

På morgonen så kändes det faktiskt inte så kallt som jag trodde att det skulle vara och när jag kom till startområdet, och hade fått koll på var bag-drop var (smidigt att kunna dumpa sina överdragskläder och sånt på ett ställe för att sedan kunna hämta ut dom i målgångsområdet), så drog jag iväg på en liten uppvärmningsrunda och försökte stretcha lite. Sen så är det roligare att småspringa litegrann istället för att bara nervöst stå och vänta på att klockan ska närma sig starttid.
I folkmassa vid starten var det massor med folk som gick omkring klädda i sopsäck. Skumt, tänkte jag. Det ska ju inte regna nåt. Det visade sig sedan att det var ett knep för att hålla värmen. Slit-och-släng varianten av överdragsklädsel!

Okej, till loppet då.

Det var inte alls speciellt trångt vid starten. En fördel med ett sånt här lite mindre lopp (ca 1200st i maraton-klassen). Så jag kunde nästan direkt komma in i ett lagomt tempo. Jag hade redan innan bestämt vilket tempo jag skulle försöka hålla, men jag vet ju om från tidigare lopp att jag alltid drar iväg för snabbt i början, så jag försökte se till att snabbt komma in i ett bra bekvämlighetstempo (om man nu kan man säga så...).
Riktigt bra att ha löparklocka också, så att man slipper förlita sig helt på hur kroppen "känns". Jag försökte att vid varje mile-passering kontrollera vilket tempo jag höll. När har de egentligen tänkt att gå över till metersystemet här, så man slipper hålla på och konvertera och räkna i huvet medans man springer? Ja ja, det är ju samtidigt ett bra tidsfördriv under loppet. Så medans jag sprang så räknade jag fram och tillbaka olika mellantider och försökte hålla koll på de digitalklockor som fanns ute vid olika avståndsmarkeringar.
Det visade sig efter ett tag att jag höll ett riktigt bra tempo. Och stadigt också. Km-tiden för de första 24km skilde sig bara med 14s! 7 av de första 16 km gick på exakt 4:55.

Så det var med en bra känsla jag kom in mot halvvägs-markeringen. Strax innan den var det en bro. Där hade Piiha och jag läst på att det skulle vara ett bra åskådarställe, så Piiha skulle stå nånstans där och heja.
Jag hade planerat att ropa åt Piiha "Det här går bra! Jag känner mig fräsch."
Då ser jag hur hon står där med en skylt där det står "Run George, Run!" (en hälsning från vår instruktör på gymmet, visade det sig).
Jag skrattar till så mycket så att jag glömmer att ropa nåt och bara fortsätter springa.

Inga problem det här!

Jag klarade av halvmaran på 1:44:35 (bara 42s från tiden på halvmaran jag sprang i maj!).
Då började jag ju fundera på (eller, det hade jag ju gjort mest hela loppet, men då blev det mer reellt) om jag kanske skulle försöka klara av maran på 3:30. Det hade ju varit sjukt bra!

Men sedan kom väggen! Ungefär vid 17 miles-markeringen var det som att slå av en strömbrytare.
Jag började känna av mitt onda i foten. Låren började stumna. Jag började känna att halsen var risig. Alla klassiska dåliga tankar började komma. Skit, tänkte jag. Men det kanske blir bättre om jag laddar med GU (energi-gel) vid nästa vätskekontroll och plussar på det med energi-dryck. Men konceptet med att springa och halsa i sig dricka samtidigt är ju lite svårt för en som mig utan simultankapacitet. Då fick jag håll och ont i magen också.
Men "Pain is temporary, Pride is forever." som det stod på ett plakat som en av åskådarna höll upp. Bara försöka bita ihop och köra.
Bansträckningen var ju så också att det var en dubbel-loop man skulle springa. Så vid det laget var jag inne på andra varvet. Extra tungt när man började tänka på att man sprungit 28km men ännu inte vänt om mot målet. Men trots att det kändes motigt så stannade jag aldrig, utan försökte hela tiden trumma på. Nåt jag är riktigt nöjd med i efterhand.

Så jag kunde inte hålla mitt "öppningstempo" hela vägen i mål, men kom i mål på 3:41:23.

Jag klarade att komma under min målsättning på 3:45 iallafall!.

Känslan jag hade när jag kom i mål?
Jag ska aldrig springa igen. Det var iallafall så jag tänkte. Benen var helt stumma. Men jag hade iallafall lyckats med en liten fartökning mot slutet. Allt för att få till en snygg fotofinish!
Länk till officiella resultattiden

Slutspurt! (Hmm... hoppas jag inte sprang med den fotnedsättningen hela loppet...)

Så här i efterhand så var det kanske inte så där supersmart att börja fundera på en drömtid redan när det bara är första gången man springer ett maraton. Men vadå? Jag är ju så jäkla bra, så det hade ju inte varit så förvånande, eller hur? Sen så hade det ju varit rätt så fint att göra klart det redan första gången, så att jag skulle kunna strunta i det här med löpning efter det.

Efter loppet så har jag ju räknat fram och tillbaka och tittat på min statistik från loppet (som ni kanske förstått från alla mellantider jag skrivit om ovan). Det är ju alltid lika kul. Gör ju löpning lite mer numerisk och teknisk. Jag klarade t.ex. av de första 30km på exakt 2:30. Som gjort för en sluttid på 3:30.

Så, verkligen inga planer på det nu, men jag kanske ska försöka kapa de där 11 minuterna nångång.
Men jag har bara en fundering...
Hur gör man för att inte bli trött när man springer?

Piiha har nån åsikt om att jag i så fall bör träna lite ordentligare och under lite längre period (inte bara köra igenom ett 12 veckors program och sen tro att man är klar).
Suck. Träna ännu mer? Låter jobbigt.