"Det finns alltid nånting man kan fira", del 10

Patriots' day, Maraton-måndag och deklarationsdag!

I Massachusetts och Maine firas idag Patriots' day till minne av Slaget vid Lexington och Concord, som var de första slagen i Amerikanska frihetskriget. Kriget stod från början mellan Storbritannien och tretton brittiska kolonier i Nordamerika men ledde så småningom till att USA blev självständigt. 

Traditionellt är det denna måndagen då Boston Marathon går av stapeln, och därför kallas dagen även för Marathon-Monday. I år är det nr 117 i ordningen som springs och är världens äldsta årliga stadsmaraton. När det började 1897, så var det 18 deltagare, förra året var det typ 26 000. 1996 slog det rekord som världens största också, med över 37 000 startande. 

Förra året var vi ute och tittade, och konstaterade att det var skitvarmt, med dryga 30°. I år nöjer vi oss med kyliga 10°. Våren och sommaren är sena i år...

Och, som om två orsaker till firande inte vore nog, så är det idag också sista dagen för att lämna in sin amerikanska deklaration! Jag fullkomligt avskyr allt vad byråkrati heter, och ni kan bara ana vilka fula ord jag har låtit slippa ur mig under det här. Till skillnad från i Sverige, där deklarationen tar 30 sekunder, ett SMS och sedan är det klart, så får man här fylla i allt själv. För att göra en lång historia kort, så gick det ungefär så här:

Loggar in på programmet från arbetsgivaren. 

Fyller i tusen miljarder uppgifter. När kom du till USA? Har du varit borta under året? När åkte du då? När kom du tillbaka? etc

Svär lite för att man inte förstår frågorna. 

Och hur menar ni nu?

Chansar. 

Fyller i några uppgifter till. 

Svarar på några frågor.

Och sen kommer man till en sida där man får sina blanketter. 

Man sparar. Öppnar. Och ser att det är TOMMA blanketter. Så allt man har fyllt i och svarat på i programmet har varit i onödan, för nu MÅSTE MAN GÖRA ALLT IGEN MEN FÖR HAND! 

Sen svär man en lång ramsa och välsignar Sverige för att de har ett deklarationssystem som är anpassat för 2013.

Skriver ut blanketterna på jobbet.

Fortsätter kvällen efter. 

Försöker fylla i blanketterna för hand. MED SVART PENNA, MYCKET VIKTIGT!

Ger upp efter första sidan. 

Testar ett annat program. 

Fyller i tusen miljarder uppgifter till. 

Konstaterar halvvägs att man inte kan använda det programmet, eftersom det förutsätter att man bott i USA HELA taxeringsåret och att man dessutom är bofast. Jag räknas inte som någotdera.

Svär lite till.

Fortsätter nästa dag. 

Inser att man behöver några blanketter till. 

Etc...

Till sist, efter många timmar och med ett hår som blivit grått och en tunga som borde vara svart inser man att de där blanketterna som var tomma är tomma för att man suttit vid en mac-dator. Drar över dem till en PC...tadaa! Ifyllda blanketter!

Och sen svär man en ramsa till när man inser att det var bara den federala deklarationen. Nu ska man göra den för delstaten också. 

Och så vidare till sent fredag eftermiddag...Nu är det ett helt år tills nästa gång! 

Och hur firar vi då detta? Som vanligt med helgdagar i det här landet så är det lite godtyckligt med ledigheten...skolorna är tydligen stängda, så det räknas som en långhelg, men det är inte röd dag i almanackan, och varken Per eller jag är lediga. På mitt jobb var det dock många som saknades, och så vitt jag vet så sitter Per INTE vid sin dator och jobbar. Men, vad vet jag, han kanske tänker på jobbet när han står där ute och tittar på de som springer Maraton?