Tre dagar senare

Idag är det tre dagar sedan explosionerna vid målgången på Boston Marathon skedde (det är fortfarande torsdag här). Livet går vidare, men lite förändrat. Man är liksom omruskad och nedsatt på jorden igen, med en insikt om hur skört allt är och hur lätt det är för andra människor att förstöra om de vill. Och så blir jag ideligen påmind av mina egna tankar "tänk om"... 

I måndags var Per och tittade på marathonet, och jag jobbade. Vid kvart över tre får jag ett sms: "Kolla vad som hänt i stan." Jag kollar tunnelbanans hemsida, där det står att det är någon form av polisiär aktivitet, men inget mera. Följer en länk och möts av informationen att det har skett två explosioner vid målgången. Folk är skadade. Allvarligt. Och minst två döda. Svarar Per fortfortfort: "Explosioner i stan. Ta inte tunnelbanan!". Försöker ringa men får inte fatt i honom. Signalerna går inte ens fram. Får meddelanden från vänner som undrar om jag hört ifrån Per, och försöker få tag på honom igen. Inget svar. Följer händelseutvecklingen på nätet och blir alltmer förskräckt. Men efter länge så kan jag äntligen se på telefonen att den lilla plutten på kartan som är Per åtminstone rör sig i riktning hemåt. Ett snabbt telefonsamtal hem till Sverige för att meddela att vi är ok, om det skulle vara så att det som hänt kommer på kvällsnyheterna och någon vi känner tittar. Allt är ok. Men tänk om Per hade stått vid målet just när det hade hänt. Tänk om vi båda hade varit där. Tänk om...

Nyheterna handlar fortfarande till 90% om det som hände i måndags och på riktigt amerikanskt vis så är det filmsekvenser och bilder som visas igen och igen och igen. Presidenten har besökt Boston, och i tidningarna kan man se annonser/reklam liknande den ovan och den här inunder. Allt är som vanligt, fastän allt är helt förändrat. Terrorattentat på så nära håll. Tänk om vi varit där...

Från Metro.