Älgjakt

Okej, jag vet att det var ett tag sedan mitt förra inlägg. Men det är väl dags att berätta lite om vändan jag gjorde hem till Sverige och årets älgjakt. 

Eftersom det var fullt fokus på Njalla som slutdestination, så hade jag (vilket betyder morsan) förberett allt för att direkt jag kommer till Gällivare i stort sett bara packa om och dra vidare. Slutresultat: Boston - Njalla på typ 20 timmar. Inte så illa. Frågan är vilken delsträcka som är knöligast (ger lite perspektiv när man tänker på det).

När jag kom till Arlanda så kände jag att jag hade ont i halsen. Typiskt att bli förkyld och sjuk när man är ledig! Så jag tänkte det skulle vara bra att dricka något varmt. Så jag köpte mig en kopp te. Det var först när jag satt mig ner som jag tänkte på vad jag just gjort. 26 spänn för en kopp varmt vatten! Jag tog till och med tepåsen själv från ett ställ vid kassan. Det tog henne typ 3 sekunder att servera mig min kopp. Bra marginaler inom teserveringsbranchen.

Gu vad gott att äta frukost hemma hos morsan! Ledighet och hemma i Gällivare, det betyder att man får ha bregott på rostebrödet plus apelsinmarmelad. Mums.

Fatta vad gott sånt där runt Wasa knäckebröd är också!

Nå. Till veckans huvudpunkt. Det som många kallar älgjakt men som väl egentligen oftast mer är som en avancerad skogspromenad. Mycket smygande och planerande i skogen, men det är nog bara att konstatera att ett älgöra hör en hur mycket man än försöker vara tyst när man går genom meterhögt björkris och rakt över surmyrar. Och hur kan en älg ha sån stenkoll på var man är att den smyger förbi en på typ 80 meters håll, utan att göra ett enda ljud, och sen bara försvinna?

Vi hade ju i och för sig Mita. "Bra älghund?" undrar ni. "Karelsk björnhund! Ja men dåså.", tänker ni. Mera promenadkompis i skogen, tror jag. Eller vad säger du, brorsan?

Mita, smita.

"Andra" hävdar att jag lika gärna kan ha med mig ett ärtrör i skogen, i stället för bössan. Jag skjuter ju ändå aldrig nåt. Hmm... kanske sant. Men man får iallafall vara med lite grann där det händer. Oftast när det redan är klart för kaffeeld, men men...

Åldermannen i gänget. Turgubbe i år igen och som vanligt i full fart. Finurlig som få också. Snacka om "ingenjör". Riktig idol. Bildtextutrymmet för litet för att beskriva tokerierna denna gubbe har för sig. Men om jag bara så är 50% så aktiv som honom när jag är i den åldern, då kommer jag vara nöjd.

På hemresan så hade jag redan innan planerat in att passa på att äta äkta svensk kebabpizza på Alfredos på Arlanda. Nåt som jag saknat. Stor besvikelse när den inte var så god som jag målat upp i minnet.

Sedan skrapade jag ihop de sista svenska kontanterna jag hade i börsen och tänkte att jag kan ta och köpa mig en kaffe. Men vafför kostar det som guld att få sig en Latte? Pengarna räckte bara till en espresso. En sån kaffekopp känns ju mikroskopisk, när man är van vid att dricka 'grande'.

Nåja. Härlig vecka iallafall. Sen är det väl efter en sån här ledighet, när man varit i stugan på landet/skogen/fjället, som folk säger att man laddat batterierna och kan ta tag i jobbet igen med full energi. Men jag vet inte... jetlag och klockan inställd på upp-tidigt-innan-solnedgången och alla Njalla-aktiviteter. Utvilad? Njae, tveksamt. Men som morsan alltid säger, "det är som ett annat sorts jobbande, man blir som utvilad ändå". Sant.

Sen så fick jag med mig tunnbröd och hjortronsylt i väskan. Som julafton, tyckte vissa! In i frysen och märkas med 'får endast ätas vid festliga tillfällen'. Typ frukost... och eftermiddagsfika.. och...